Mörk, vemodig men vackert skriven!
I Serafs Julbox för 2024 kom tre böcker. Tre väldigt olika böcker, men med en sak gemensam; värmen i kylan. Malin Gunnarssons roman Vintervingar var en av böckerna i boxen…
Vintervingar: Handlingen i korta drag
I Malin Gunnarssons roman Vintervingar följer vi tjugotreåriga Isabella. Det börjar vankas jul, men Isabella vill inte tänka på julen. Hon hinner inte tänka på den då hon har annat att handskas med. Isabella bor ensam på gården som hon och hennes frånvarande bror har ärvt efter att deras pappa har dött. Bedövad av sorg efter sin pappas död och med en brinnande vrede gentemot sin mamma, har Isabella nu två veckor på sig att fixa fram pengar för att kunna köpa ut sin bror och behålla gården, innan den läggs ut på auktion. Två veckor att fixa pengar som hon inte har då hon har varit sjukskriven sedan hennes far dog.
Birgitta, den åttiotreåriga grannen, är den enda trygga och fasta punkten Isabella har kvar. Men Birgitta bär på sin egen sorg. Varje dag sitter Birgitta i sin fåtölj och blickar ut mot det öppna landskapet, i riktning mot dammen där hennes make tog sitt liv.
Vintervingar är en berättelse fylld av sorg. Men det är också en berättelse om familjer, vänskap, kärlek, död, sorg, förlust, förlåtelse och modet att se bortom sin smärta för att hitta glädjen i livet igen.
Vintervingar: Min läsupplevelse
Under tiden jag läser Vintervingar plågas jag. Våndas. Jag möts av ett vemod och en förlamande känsla av sorg. När jag läser den känner jag ångest och får svårt att andas. Allt är till en början väldigt tungt. Språket, beskrivningarna och de olika livsödena suger in mig och suger nästan musten ur mig. Flera gånger tänker jag att jag ska lägga ifrån mig den och aldrig ta upp den igen. Men sedan dras jag till den. Den är ju inte så mer än 216 sidor lång…
I romanen får vi följa Isabella genom hennes depression. Som läsare har jag stundtals svårt både för det mörker, den hopplöshet, trasighet och maktlöshet som Gunnarsson skildrar i den här romanen, och för att veta hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag skulle hantera Isabella eller vad jag tycker om henne. För det mesta tycker jag mer om bikaraktärerna än om henne och det vet jag inte heller vad jag tycker om. Vi brukar prata om att ord kan såra, men Isabellas fall är avsaknaden av ord det mest smärtsamma!
Det stör mig att Isabella skjuter bort alla i sin närhet. Ibland vill jag bara skaka om henne och skrika ”Jag vet att du sörjer, men sluta vara en sådan bitch mot dina vänner!”. För, det tycker jag faktiskt att hon är. En bitch. Framför allt mot Emma. Och jag gillar inte det! Jag förstår att depression kan dra fram våra sämsta sidor, men det är bara onödigt att vara så elak mot någon som man påstår är ens vän.
Trots det ovan nämnda, tycker jag att Vintervingar är en vackert skriven roman. I stort är det en roman som griper tag i mig och ämnena som Gunnarsson lyfter fram är viktiga. Och lagom till att tomten kommer mjuknar Isabella…
Slutsats
Samtidigt som Vintervingar är vackert skriven och vissa delar verkligen talar till mig, kan jag inte förbise att Isabella irriterar mig. Jag klickar för det mesta inte med henne, men jag kommer ändå att rekommendera den vidare. Kanske gillar du, till skillnad från mig, alla Isabellas sidor…