Gränslös, skamlös och skarp!
Sedan jag läste Apelsinfågeln har jag varit nyfiken på Julia Mäkkylä. Jag älskade ju verkligen hennes debutroman. Därför var jag överlycklig att Julia tänkte på mig när Vinklar släpptes. Nu när jag har läst Vinklar kan jag se att det finns en del likheter mellan Jula Mäkkyläs verk. Både Apelsinfågeln och Vinklar har ett språk som bär läsaren igenom historien och som sätter färg på även det gråaste gråa. Båda innehåller ett persongalleri av olika livsöden och båda är stora verk om ensamhet, åtrå och utanförskap. Men håller Vinklar samma nivå som Apelsinfågeln?
Vinklar: Handlingen i korta drag
Novellsamlingen Vinklar är uppdelad i åtta korta noveller. I varje berättelse möter vi en ny person. Här finns, bland andra, två män som av en slump träffas någonstans på ett hotell. Den ena av dem har ett märkligt livsprojekt som innefattar bakdelar. I en annan del av världen träffar vi en brevbärare som får syn på en livslevande sfinx och grips av ett oemotståndligt begär. Hon måste komma i kontakt med sfinxen.
De åtta berättelserna handlar alla om ensamhetens, sorgens och rädslans olika nyanser, perspektiv eller vinklar. Kalla det vad du vill. Precis som i Apelsinfågeln pendlar samtliga personer mellan upplevelserna av instängdhet och drömmar om frihet och de förenas av sin ensamhet, och sin längtan efter något större. De längtar alla efter kärlek och närhet, att ingå i ett sammanhang och känna samhörighet. Varje novell bär därmed en stor och djup sorg. Men även en stor dos av begär och lust. Till skillnad från Apelsinfågeln, där en specifik plats; Japan, knyter ihop novellerna, förväntas varje novell i Vinklar stå på egna ben utan någon ram som binder novellerna; förutom de återkommande och gemensamma teman.
Vinklar: Min läsupplevelse
Jag ska börja med att besvara frågan som jag ställde inledningsvis. Nej, jag tycker inte riktigt att Vinklar når samma nivå som Apelsinfågeln. När jag läste Apelsinfågeln var jag fångad och förtrollad. Jag visste redan efter första novellen att det skulle bli en av årets starkaste läsupplevelser. Men jag känner inte samma känsla av magi när jag läser Vinklar. När jag läser Vinklar, är det något som skaver. Om det är den omättade sexdriften, som på samma gång är gränslös, som skamlös? Eller de facto att det saknas en ramberättelse; någonting som håller samman dessa noveller; förutom ordet vinklar? Eller att det ibland känns som en kopia på Apelsinfågeln?
Någonting skaver, men ändå gillar jag den. Hade jag läst Vinklar först hade jag säkert tyckt att det är en solklar femma. Mäkkyläs prosa är forfarande fantastisk och jag avundas hennes sätt att komponera dessa noveller. Det är högt och lågt. Julia Mäkkylä är en ordmagiker. För om det är något jag avundas är det folk som kan skriva enkelt om svåra saker. Författare som ger orden vingar. Mening. Liv. Och det gör verkligen Mäkkylä. Varje ord fick en själ och det gjorde att allt i boken; miljöbeskrivningar, karaktärsskildringar, känslor, tankar och handlingar, kändes otroligt levande och närvarande. Och varje ord gick verkligen rakt in i hjärtat.
Dessutom gillar jag tanken med boken och hur Julia Mäkkylä förmedlar den till sina läsare. Genom en skarp blick visar hon oss att det inte handlar om vad vi ser, utan hur vi ser det. Vilken vinkel vi använder. Och beroende på vilken vinkel vi använder för att beskåda hennes verk kan det där besvärande, obekväma, skavande och oroande förvandlas till njutning, bekvämlighet, fantasi och lust. Det är smart, riktigt smart .
Slutsats
Vinklar är en gränslös och skamlös liten berättelse om människor som känner sig ensamma och inte riktigt passar in i de räta vinklarna. Boken är lämplig för personer som är intresserade av feministisk litteratur. Den når kanske inte full pott, för mig, men den är fortfarande väldigt bra och jag ser framemot att se vad Julia Mäkkylä ska komma med härnäst!