Ångestladdad, avskalad och mörk!
Vi vänder vågorna är en roman om vänskap, svek, fantasier och mystiska försvinnanden. Den handlar om livet och många av de problem som uppstår i tonåren: nyupptäckt sexualitet, en oförstående vuxenvärld, grupptryck, brutna vänskapsband, skvaller och identitetssökande. Vida för dig, som läsare, utan omsvep in i Eulabees värld, där ingenting längre är vad det brukade vara.
Vi vänder vågorna: Handlingen i korta drag
I Vendela Vidas roman Vi vänder vågorna får vi följa Eulabee under två perioder i hennes liv. Den första perioden utspelar sig 1984, när Eulabee är tretton år. Fokuset i denna del ligger på Eulabees vardag i San Fransisco och allt som kommer med den. Här skildrar Vida, genom Eulabee, alla de problem som tonåringar kan komma att handskas med.
Eulabee och hennes bästa vän Maria Fabiola äger gatorna i området Sea Cliff. Ett område med utsikt mot Golden gate-bron. Flickorna vet allt om husen, invånarna, stranden och tidvattenvågorna. Deras favoritsysselsättning är att springa över den steniga udden mellan China Beach och Baker Beach när havet tillfälligt drar sig tillbaka. Den som inte tajmar det exakt riskerar att sugas ut till havs av vågorna, men Maria och Eulabee klarar sig alltid.
När de inte springer mellan de båda stränderna, upptäcker de nya saker i sin sexualitet, i sina kroppar och hos det motsatta könet. Flickorna är ostoppbara och deras vänskap är obrytbar. Men en dag på väg mot skolan händer något som får Maria Fabiolas ord att stå mot Eulabees. Alla i skolan vänder sig mot Eulabee och hon blir utfrusen. Eulabees utfrysning är det ingen som bryr sig om. Men snart kommer en händelse att skaka det lilla, tysta samhället.
Den andra perioden utspelar sig 2019. Nu är Eulabee nästan 50 år och gatorna i Sea Cliff tillhör inte längre henne och hennes kompisar. Hon befinner sig i Capri med sin svärmor. På hotellet återser hon sin bästa vän från barndomen. Trots att åren har förflutit och lång tid har passerat; är vissa saker alltid sig lika med Maria Fabiola.
Vi vänder vågorna: Min läsupplevelse
Vi vänder vågorna har på papper allt jag vill ha i en ungdomsbok, men i praktiken fungerade den inte fullt ut för mig. När jag läser omdömen av romanen möts jag av beskrivningar som: ”rolig och skruvad”, ”överraskande humor”, ”ROLIG”. Detta är dock ingenting som jag själv upplever eller känner när jag läser romanen. Snarare upplevde jag den som mörk, dyster och ångestladdad. Kanske har det att göra med erfarenheter från mitt trettonåriga liv. Jag tyckte att det var fruktansvärt svårt att läsa om den tiden då Eulabee uteslöts från alla i skolan. Hur ensam hon var och hur ingen verkade bry sig. Men jag gillade inte hennes besatthet av Maria Fabiola. Det var den person som jag hade svårast för i boken. Kanske för att jag har mött några sådana i mitt liv. Men jag blir bara så ledsen och frustrerad över att personer som hon får ljuga och såra folk, utan större konsekvenser.
Slutligen förstörde översättningen hela min läsupplevelse. Det var en del kluriga formuleringar men dem kunde jag kunde leva med. Det jag inte kunde stå ut med är när det gång på gång står ”Hon digtade en kort tid en kille…”, ”…hon vill att Maria Fabiola och jag ska digta” och ”Jo, först borde ni gå på en digt”. Då tappar jag tron på hela mänskligheten lite grann.
Slutsats
Vi vänder vågorna är enligt mig en mörk, avskalad och ångestladdad uppväxtskildring. Den tar med oss på en tur genom 1980-talets San Fransisco utifrån en trettonårings ögon. Det är stundtals jobbigt, pinsamt och ledsamt. Jag rekommenderar dig inte att läsa den på svenska!