Djupsvart, sällsynt och skarp!
Förra våren läste jag första delen av Janakippo-sviten av Karin Smirnoff. Den recensionen finner du här. Som du kan se var jag lyrisk över den första boken men ville vänta med läsningen av resterande delar. Jag behövde vila från mörkret och melankolin som boken omgav mig med. Nu, ett år senare, har jag läst den andra delen; Vi for upp med mor och innan året är slut hoppas jag att den tredje delen; Sen for jag hem, också är utläst.
Vi for upp med mor: Handlingen i korta drag
”Törnen stack i våra händer. Rosorna hade vi köpt på macken i råne för att lägga på kistan. Det fanns inga andra blommor vare sig på kistan eller bredvid. Inga fladdrande kandelaberljus eller utsmyckningar. Bara en trälåda som trängde något vackert. ”
Karin Smirnoff, Vi for upp med mor, 2019;21
I Vi for upp med mor har modren, sirikippo, dött. ”Modren dog och bror tystade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt” (Smirnoff, 2019;5). Jana och Bror for upp med mor. Den enkla begravningen hålls i Siris hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Ganska snabbt upptäcker Jana och Bror att såväl livet som människorna i Kukkojärvi är väldigt annorlunda.
I byn finns gemenskapen och människorna lever efter strikta religiösa regler där förbuden men även påbuden är många. Väljer du att gå med i gemenskapen skyddar den dig och du får den tryggheten som en gemenskap kan ge, men om du inte rättar dig i ledet hamnar du utanför. I tillbakablickar genom brev från Siri själv och berättelser från släktingar får vi veta mer om Siri. Vi får ta del av hennes våldsamma historia och kärlek till första dottern Maria.
Det blir snart också tydligt hur gemenskapen börjar sära Bror och Jana åt. Bror dras mer och mer mot livet som gemenskapen kan ge, medan Jana gör sitt bästa för att streta emot. Gemenskapen välkomnar Bror med öppna armar medan Jana hamnar utanför. Jana tvingas här att försöka rädda sin bror samtidigt som hon försöker få ett avslut på den destruktiva relationen med John. Det blir nästan en kamp om liv och död.
Vi for upp med mor: Min läsupplevelse
Precis som i dess föregångare finns i Vi for upp med mor Smirnoffs egna ton och säregna prosastil. Språket, beskrivningarna och de olika livsödena suger in dig och suger nästan musten ur dig. Smirnoff har en förmåga att skildra en värld som känns både vacker och fruktansvärt obehaglig på en och samma gång. När jag läste romanen fick jag nästan svårt att andas av ångesten som den förde med sig. Jag kom dessutom på mig själv med att behöva pausa. Avbryta för att vädra själen från allt misär och elände.
Kanske var det just därför som jag inte blev lika frälst av den här boken som dess föregångare. Smekmånaden är kanske ändå över? För mig blev Vi for upp med mor lite för mörk, våldsam och eländig. I Jag for upp till bror, fanns en balans mellan det mörka och det ljusa, grymheten och tryggheten, hatet och kärleken, men här finns bara mörkret, råheten och grymheten.
Slutsats
Vi for upp med mor är en mörk historia som lyfter fram ämnen som missbruk, incest, våld, sexuella utnyttjanden, normer, misshandel, religiösa sekter, ”liten-by-syndromet” och psykisk ohälsa. Den är skriven på ett säreget sätt men passar inte den som gillar lättsamma böcker.