Naken, vacker och lågmäld!
När jag fick frågan av Wahlström & Widstrand om jag kunde tänka mig att läsa Anna Brynhildsens roman Vårt eget hala vatten tyckte jag att den lät intressant. Därför tackade jag ja. Sedan skulle det tyvärr dröja många månader innan jag faktiskt läste ut den. Men den som väntar på något gott…
Vårt eget hala vatten: Handlingen i korta drag
Vårt eget hala vatten är en kort men betydelsefull bok om familjeband och hur trauman kan gå i arv. I boken möter vi Sara, Evi och Mats – tre hörn i samma triangel. Alla tre kämpar de med att hantera och vårda familjens historia. Men de gör det på olika sätt. Handlingen utspelar sig i Malmö och Berlin och rör sig mellan två skilda tidsperspektiv.
Sara och Mats brukar träffas på Pivo i Malmö, där de dricker öl och samtalar om livet. Men det mesta av deras samtal brukar ändå handla om Evi – Saras älskade kusin, och Mats dotter. Om deras oro för henne och om deras kärlek till henne. När Evis och Saras farmor dör, beslutar Mats att han ska donera hennes brev till Judiska museet i Berlin. Han ber Evi och Sara att följa med honom på denna resa, som inte bara handlar om att överlämna breven, utan också om att släppa taget om det förflutna. Hur svårt och smärtsamt det än är.
Men resan blir långt ifrån fridfull. Under några vårdagar vänds allting upp och ner när lögner och löften flätas samman och nya, livsavgörande, beslut måste fattas. Samtidigt förflyttar Brynhildsen oss till 1900-talets början i Berlin, där vi lär känna familjen Wolf och så småningom även Irma – Saras och Evis farmor som länkar samman dåtiden och nutiden.
Vårt eget hala vatten: Min läsupplevelse
Kan jag ha läst en av de mest minnesvärda böckerna för 2025 redan i februari? När jag tackade ja till att läsa den här boken, gjorde jag det på grund av magkänslan. Den sa att jag skulle tycka om den här boken. Men trots det hade jag inga förväntningar på den. Jag har sedan jag fick boken varken sett den i mitt flöde, eller läst någon recension av den. Men en fredag i februari när jag öppnade den, visste jag att min magkänsla hade haft rätt och mycket riktigt, 14 timmar efter att jag öppnat den var den utläst. Jag hade inte bara läst ut den, jag hade levt den.
Genom sina karaktärer skildrar Brynhildsen det mest smärtsamma och mest känslosamma som människan kan gå igenom och utsättas för. Men hon gör det utan att undervisa eller tillrättavisa. Hon gör det sakligt och objektivt, men ändå får hon mig att känna så mycket och så stort. Framförallt känner jag för Sara och Evi, men även för Irma och hennes familj.
Sara står mig nära i ålder men det är hennes reflektioner och rädslor jag känner igen mig i. Och i hennes kärlek till Evi. 16-åriga Evi. Sökande efter sin plats i världen. Trevande. Missförstådd och malplacerad. Utsatt.
När jag läste den här boken tänkte jag mycket på min egen relation till min kusin. Genom åren har vi haft mer av en syskonrelation och under de 30 åren som vi har delat har jag bara velat att hon ska vara stolt över mig och se upp till mig. Jag har alltid velat henne det bästa, för hon är den bästa. Nej, jag fick inte äran att få ett äkta syskon, men i min kusin fick jag både en syster och en bästa vän. En saknad pusselbit. Och det är detta jag ser i Saras och Evis relation. Det är också det som lyfter boken och som berör mig. Det som får mitt hjärta att värka och mina tårar att bränna bakom ögonlocken.
Slutsats
Vårt eget hala vatten är en lågmäld, avskalad och sparsmakad berättelse som ändå talar så starkt till mig. Jag kommer inte att komplicera till det mer, så jag säger bara; Läs den!