Platt, oengagerande och nonchalant!
Tidigt i 2023 fick jag hem Ulrika Ljunggrens roman Under en italiensk sol. Jag hade bara månaden innan läst Emma Hambergs Je m’appelle Agneta på samma tema och älskat den. Därför trodde jag att Ljunggrens bok också skulle tilltala mig men nä vi klickade inte alls… Tack Norstedts för att jag fick läsa!
Under en italiensk sol: Handlingen i korta drag
Under en italiensk sol handlar om Anna. Hon är gift och har två barn, men på grund av att hon både har huvudansvaret i hemmet och på jobbet har hon drabbats av utmattningssyndrom. Hon bestämmer sig för att ta en språkkurs i italienska. När vi möter henne sitter hon på flyget som ska ta henne till den italienska staden Castello där hon ska vara i sex veckor. Hemma har hon lämnat både maken och barnen. Väl i Castello möter hon någon från sitt förflutna. Trots att Anna har en man och två barn som väntar hemma i Sverige kan hon inte låta bli att falla för honom igen. Men vilken mamma skulle lämna sin familj för passionen?
I Castello driver irländaren Sean en restaurang. En kväll kommer ett gäng in för en middag och bland dem finns en blond kvinna som Sean känner igen från sitt förflutna. Eller kan det verkligen vara hon?! Hans stora ungdomskärlek från London? Kan det verkligen vara slumpen som fört henne till den här platsen? Snart blir Sean dock varse att saker och ting är betydligt mer komplicerade än vad de var när han träffade henne senast.
Tja, ni anar vart detta är på väg va?! För arton år sedan hade nämligen Sean och Anna en himlastormande förälskelse i London. Nu har ödet fört dem samman. Men går det att på nytt väcka liv i känslor som varit undertryckta så länge. Inte minst efter det som hände nästan två decennier tidigare?
Under en italiensk sol: Min läsupplevelse
Som jag skrev inledningsvis handlar den här boken i stort sett om samma sak som Je m’appelle Agneta. En kvinna som försöker hitta sig själv. Här är det Anna som lider av utmattning och åker till Italien på en 6-veckors språkkurs för att hitta sig själv. Så långt är det inga problem. Boken är välskriven med ett väldigt bra språk och fantastiska miljöer. Att läsa den här boken är som att resa. Vackra landskap med olivträd, fikon, apelsiner, sol, hav, pittoreska byar, italiensk mat och goda viner. Men ändå klickar jag inte med den här boken.
Först hade jag svårt att sätta fingret på varför, men sedan slog det mig om att det var så enkelt som att jag ogillar huvudkaraktären Anna. Om jag ska fortsätta att jämföra med Je m’appelle Agneta som hade väldigt älskvärda karaktärer, har jag så otroligt svårt att relatera till och känna sympati för Anna. Hon är verkligen så beige utan några utmärkande karaktärsdrag. Genom hela boken framstår hon som mesig, obeslutsam, självisk, tämligen misslyckad och oförmögen att klara sig själv utan en man.
Jag är inte mamma så jag kanske inte ska uttala mig, men det är något med Annas nonchalanta sätt att lämna sina barn i 6 veckor, för vad? Okej, jag förstår att hon är utbränd och ska få läka i det, men har man skaffat barn har man skrivit på ett kontrakt att ta hand om dem. Hur svårt och jobbigt det än är! Och hur kommer det sig att det inte störde mig med Agneta i Je m’appelle Agneta? Hon lämnade ju också make och barn?! Ja, men Agnetas barn hade flyttat hemifrån och hade sina egna liv. Anna lämnade sina barn när de behövde henne som mest för att hon ville ”leva sitt liv”! Det är inte okej!
Slutsats
Under en italiensk sol är en smörig, platt men solig bok om att hitta sig själv… i famnen på en annan man. Den handlar om många moraliska frågor och kan nog diskuteras livligt på bokklubbar. Men samtidigt kan jag tycka att det finns både bättre och mer intressanta böcker att diskutera på bokklubbar, därför rekommenderar jag den inte. Läs då heller… ja, ni vet vilken. Jag har nämnt den några gånger i denna recension.