Förutsägbar, pinsam men också helt underbar!
Tack Modernista för att ni utvecklar mig och ger mig nya böcker att fastna för och tycka om. Även om min start med Tiotusenmetersklubben inte blev en höjdare, lämnade slutet mig med ha-begär. Jag vill ha mer, men som tur är kommer del två ut i sommar.
Tiotusenmetersklubben: Handligen i korta drag
Tiotusenmetersklubben är den första boken i Liz Tomfordes bästsäljande Windy City-serie. Här möter vi flygvärdinnan Stevie och hockeyproffset Evan.
Stevie är en tuff och självständig kvinna som, efter flera år som flygvärdinna för olika idrottslag, har sett det mesta. Men när hon börjar arbeta för ett NHL-lag inser hon snabbt hur fel hon har haft. Hon har också en enkel regel; aldrig dejta en idrottsman. Erfarenheterna har lärt henne att de ofta har en attityd som hon varken har tid eller energi för.
Men så träffar hon Evan Zanders. En stjärnspelarna i laget och den största bråkstaken, inte bara i laget, utan hela NHL. Känd för sitt ego, sin självgodhet, sitt vilda festande, sin charm och sin förmåga att få som han vill. Han är precis den typ av kille som Stevie vill undvika.
Trots Stevies motstånd, uppstår en gnista mellan dem. Evan visar sig vara mer än den arroganta idrottsstjärnan som medierna porträtterar honom som. Han är lojal, omtänksam och, innerst inne, osäker. Ju mer tid de tillbringar tillsammans på höga höjder, desto svårare blir det för Stevie att ignorera de känslor som väcks och bubblar inom henne.
Tiotusenmetersklubben: Min läsupplevelse
Jag ska vara ärlig med er. Jag ville verkligen älska Tiotusenmetersklubben, särskilt efter att ha läst så många positiva recensioner. Men jag måste erkänna att min läsupplevelse inte var helt smärtfri. Tvärtom, jag var nära att ge upp den efter ungefär en tredjedel. Samtidigt hade jag två kollegor som faktiskt gav upp den. Och då, kan jag säga, var det inte lätt att hitta motivationen till att fortsätta. Så jag pausade, på obestämd tid. Men ni vet ju vid det här laget att jag lider av anti-DNF-sjukan, så där var jag; med Tiotusenmetersklubben i handen, igen.
Ett av mina problem var stereotyperna. Eller kanske mer karikatyrerna av hockeykillar. Med tre kvinnliga flygvärdinnor känner de sig nödgade att i, perfekt synk, slita av sig kostymerna de tvingas bära när de kliver på planet och stå i bara kalsonger, medan flygvärdinnorna inte vet vart de ska ta vägen… och ja, de är ju faktiskt uppe i luften, så rent tekniskt har de ingenstans att ta vägen. Det tillförde absolut ingenting till läsningen, förutom ICK vill säga.
Mitt andra problem är sexscenerna, i synnerhet första. Herregud. Den tog aldrig slut. Anakondan med eget postnummer tröttades tydligen aldrig ut… Och mitt sista problem var dialogerna. Att hålla balansen mellan charmiga och klicheiga repliker är en svår konst, och tyvärr fanns det lite för många klichéer för mig här.
MEN, efter halva boken började den växa. Och jag började att tycka om den. Karaktärerna, som jag tidigare inte riktigt brydde mig om, började utvecklas och bete sig som verkliga människor. Plötsligt fanns det mer än bara ytligt flirtande och kaxiga one-liners. Jag kunde till och med – motvilligt – börja tolerera Evan Zanders.
Så, var det värt det?
Ja, det var det! Trots mina initiala invändningar växte boken och när den väl hittade sin ton blev den otroligt intressant och fin. Jag tackar Liz Tomforde för att hon, till skillnad från många andra romanceförfattare, inte slarvar bort chansen utan ger sina karaktärer utrymme att utvecklas och bli mer mångbottnade.
Slutsats
Tiotusenmetersklubben är en lite för lång bok, som får mig att känna mycket. Jag går från irritation, via skam och ilska, till glädje och lycka. Efter en tredjedel trodde jag att jag skulle ge boken en etta i betyg, men när den är slut har den hämtat upp det och hamnar på en svag fyra. Jag är också tacksam för att vi slutade på ett gott sätt. Till och med så att jag ser framemot del två; Det rätta spelet, där vi får följa Ryan och Indy. Det är väl ändå en jäkla upphämtning?!