Ojämn och mörk!
Mitt fjärde val av de nominerade böckerna i kategorin Årets Svenska Fackbok blev Girig-Sverige av Andreas Cervenka. Det blir nog troligtvis den sista boken jag hinner recensera innan Augustpris-galan på måndag 28/11. Men de de återstående böckerna kommer självklart att recenseras. Nu lägger vi fokus på Andreas Cervenkas bok.
Lång, onödig och påtvingad!
Jag minns dagen som igår. Dagen då jag läste ut Livet efter dig. Jag minns känslorna, men framförallt minns jag tårarna som rann nedanför mina kinder och brann mot min hud. Jojo Moyes hade krossat Louisas hjärta och därmed också mitt. När jag sedan upptäckte att det fanns en fortsättning tänkte jag att jag var tvungen att läsa den. Trots att jag var ganska tillfreds med hur första boken slutade, ville jag läsa om Louisas äventyr i Paris och följa henne när hon lever för båda sig själv och för Will.
Deprimerande, tom och tråkig!
För ett par år sedan tipsade bokpanelen på Nyhetsmorgon om Böcker som får dig att skratta högt. Jenny Lindh tipsade då om Ottessa Moshfegs roman Ett år av vila och avkoppling. Jag skrev upp titeln och sedan dess har det varit en bok jag har tänkt att jag måste läsa. I sommar kände jag för att ge den en chans. Jag behövde en rolig bok efter alla snyfthistorier som jag har läst på senare tid! Det jag kan säga nu efter att ha läst den är att Jenny Lindh lurade mig rejält!
Långsam, avskalad och sökande!
En av förra årets mest minnesvärda böcker, trots att den inte bringade några känslor hos mig när jag läste, var Emilie Pines debutroman Allt jag inte kan säga. Det minnesvärda låg i den känslokalla och avskalade gestaltningen, nästan hänsynslösa. Här kan du läsa min recension av den. När jag i år fick förfrågan av Wahlström & Widstrand om att läsa Pines nya roman Ruth & Pen kunde jag inte tacka nej. Jag var fortfarande nyfiken på henne… Men tilltalade Ruth & Pen mig mer än Allt jag inte kan säga? Tja, läs vidare och se efter…
Utmanande, rörande och beroendeframkallande!
Colleen Hoover i allmänhet och hennes roman Det slutar med oss i synnerhet är kanske de mest återkommande namnen i mitt flöde på bokstagram. Innan jag började med bostagram hade jag ingen aning om vem CoHo var. Men det senaste året har det inte gått en enda dag utan att hennes namn har nämnts i något inlägg. Svag som jag är nappade jag på betet och började bekanta mig med CoHo genom hennes kanske mest populära bok. Vad tyckte jag om den? Läs vidare för att ta reda på det…
Spännande, snabb och oväntad!
Tidigare i år läste jag den första boken i En av oss ljuger-serien och jag älskade den. Eftersom jag älskade den första delen och eftersom jag är en sucker för tonårsthrillers var det en självklarhet att jag skulle läsa uppföljaren; En av oss står på tur. Tack Gondol och Albert Bonniersförlag för recensionsexemplaret!
Hjärtevärmande, uppfriskande och udda!
Jag har aldrig innan läst någonting av Beth O’Leary men efter att bästa Josie rekommenderade mig att läsa The Flatshare, kunde jag inte annat än att ta mig an utmaningen. Nu när jag har läst Sambo på försök (The Flatshare) vill jag ingenting annat än att plöja igenom alla hennes romaner. Nu är frågan vem det är som är drottningen av feel-good: O’Leary eller McFarlane?
Varm, trovärdig och somrig!
Caroline Möllesands debutroman Sommarvindar och sanningar är första delen i feelgood-serien “Öland i våra hjärtan” (WAPI). Det här är verkligen “svensk sommar” förpackad i en bok och jag kan inte längta mer efter kommande böcker i serien.
Tack snälla Caroline för att du har låtit mig vara en del av din fantastiska resa och för att du litade på mitt omdöme när det gäller att läsa och recensera din debutroman. Det har varit ett sant nöje!
Säker, käck och behagande!
För tre år sedan läste jag Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood och jag älskade den. Jag hade sett serien innan men boken tog mig ändå med storm. Jag förälskade mig i Offred som karaktär, men mest förälskade jag mig i det poetiska språket och den intima stilen. Trots att jag hade sett serien var boken för mig som att gå på skattjakt. Jag blev överraskad av de enorma känslorna och grymheterna som gömde sig i boken. Men mest överraskades jag av obehaget som kröp sig inpå mig, klaustrofobiskt. Romanens kraft låg verkligen i dess intima porträtt av maktlöshet. År 1985 när Atwood skrev den här romanen, skildrade hon en avlägsen framtid; men för tre år sedan när jag läste den, kändes det som jag befann mig mitt i Gilead.
När jag hörde att Atwood skulle släppa uppföljaren Gileads döttrar, 34 år efter föregångaren, var jag skeptisk. Varför är det nödvändigt undrade jag, men samtidigt var jag otroligt nyfiken på den. Nu har jag läst den och ska försöka ge er mina tankar om den…
Djupsvart, sällsynt och skarp!
Förra våren läste jag första delen av Janakippo-sviten av Karin Smirnoff. Den recensionen finner du här. Som du kan se var jag lyrisk över den första boken men ville vänta med läsningen av resterande delar. Jag behövde vila från mörkret och melankolin som boken omgav mig med. Nu, ett år senare, har jag läst den andra delen; Vi for upp med mor och innan året är slut hoppas jag att den tredje delen; Sen for jag hem, också är utläst.