Säker, käck och behagande!
För tre år sedan läste jag Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood och jag älskade den. Jag hade sett serien innan men boken tog mig ändå med storm. Jag förälskade mig i Offred som karaktär, men mest förälskade jag mig i det poetiska språket och den intima stilen. Trots att jag hade sett serien var boken för mig som att gå på skattjakt. Jag blev överraskad av de enorma känslorna och grymheterna som gömde sig i boken. Men mest överraskades jag av obehaget som kröp sig inpå mig, klaustrofobiskt. Romanens kraft låg verkligen i dess intima porträtt av maktlöshet. År 1985 när Atwood skrev den här romanen, skildrade hon en avlägsen framtid; men för tre år sedan när jag läste den, kändes det som jag befann mig mitt i Gilead.
När jag hörde att Atwood skulle släppa uppföljaren Gileads döttrar, 34 år efter föregångaren, var jag skeptisk. Varför är det nödvändigt undrade jag, men samtidigt var jag otroligt nyfiken på den. Nu har jag läst den och ska försöka ge er mina tankar om den…