Det är med en stor fasa jag skriver några ord om den här boken. Jag vet med mig redan nu att oavsett vad jag skriver, kommer det inte vara tillräckligt bra nog för att beskriva mina upplevelser av Carlos Ruiz Zafóns roman Vindens skugga. Det har tagit mig tre månader att samla mina tankar och jag kan säga att det inte har gått en dag utan att jag har tänkt på den. Jag trodde att Där kräftorna sjunger skulle förbli årets läsupplevelse, men den har fått en konkurrent i Vindens skugga. Båda har ett språk som bär läsaren igenom historien och som sätter färg på även det gråaste gråa. Båda innehåller ett persongalleri av olika livsöden och båda är stora epos om kärlek, våld och förtryck.