Vacker, brutal och helande!
Zoulfa Katouhs debutroman Så länge citronträden växer är en berättelse om Syriens renaste skönhet och styrka, men också om krigets brutaliteter. Hur kommer det sig då att jag som inte tycker om att läsa om krig, valde att läsa den? Jag önskar att jag kunde säga något vettigt här, men den krassa sanningen är att jag drogs till dess vackra omslag. Och jag tackar B. Wahlström för att jag fick chansen att läsa, utan att egentligen veta så mycket om dess innehåll. Motsvarade bokens insida, dess utsida då? Den som läser vidare får se…
Så länge citronträden växer: Handlingen i korta drag
I Så länge citronträden växer får vi följa Salama. Hon var en helt vanlig tonåring när frihetskampen i Syrien tog sin början. Hon var blott 18 år gammal, bodde med sina föräldrar och sin storebror och studerade till farmaceut på universitet. På fritiden pratade hon om killar och åkte på utflykter med sin bästa kompis Layla. Livet var enkelt och framtiden ljus för Salama.
Men som över en natt förändrades allting. Vågorna av krig och revolution sköljde över Syrien, och lämnade både Salamas land och liv i ruiner. Nu är hon omgiven av mörker, rädsla och död. Hon tvingas att arbeta som läkar-volontär på sjukhuset i Homs, eftersom det inte finns så många läkare kvar. Och varje dag försöker hon hjälpa alla de människor som kommer in genom sjukhusets portar.
Det var inte det här hon skulle göra. Det var inte såhär hon skulle leva. Men Salama har en plan: Hon är fast besluten att lämna Syrien, och hon måste göra det innan hennes bästa vän Layla ska föda sitt barn. Ett barn som Salama är faster till och ett barn som ska bära hennes namn. Det var det sista löftet hon gav sin bror innan militären hämtade honom. Och trots att det borde vara enkelt, är det inte så enkelt att ge sig av. Att lämna landet och dem hon älskar bakom sig. Och inte blir det lättare när Salama träffar Kenan, en person som får hennes hjärta att slå dubbla slag.
Läsaren får följa Salamas dilemma. Hennes mod, sorg och tvivel. Att fly och leva eller att stanna kvar och protestera, sjunga sånger om frihet, behandla de skadade, eller som Kenan dokumentera sanningen och sända ut den så att världen kan se, det är frågan…
Så länge citronträden växer: Min läsupplevelse
Jag vet inte om jag är kapabel att beskriva mina känslor för den här boken. I flera veckor har jag försökt att skriva något som ska göra min läsupplevelse rättvisa. Kort och gott skulle jag kunna säga att den inte går att beskriva, du måste uppleva, men det vore att förenkla…
Kanske beror min starka läsupplevelse på de facto att jag själv har levt i krig. Jag kom till Sverige från ett brinnande land. Jag var åtta år gammal, men hade levt till ljudet av explosioner och i skenet av stearinljus i flera år. Livet gick ut på att överleva. Men jag var en av dem som hade tur. Sedan dess har jag sällan funderat över hur kriget har påverkat mig. Tills nu. Genom att läsa Så länge citronträden växer har jag fått bearbeta flera års trauman, och läka några djupa sår. Jag visste inte hur mycket jag behövde en bok som den här innan jag läste den.
Katouh lägger hela sitt hjärta och sin själ i varje ord och den här boken är hennes kärleksbrev till Syrien. I hjärtat av romanen finns människorna och deras överlevnadskamp. Människor som före kriget hade ambitioner, drömmar och en framtid fylld av löften, men som nu kämpar för sin rätt att leva. Katouh bevarar dig inte från det fula som krig för med sig. Död, öronbedövande skrik, smärta, tårar, trasiga människor, lidande och elände. Men samtidigt väver hon, som med guldtråd, det vackra in i det fula. Skönheten och hoppet. Lyckan och kärleken. Vänskapen och livskraften.
“Jag sväljer mina tårar och drunknar inuti” (Katouh, 2023;61). Exakt så kände jag när jag läste den här genom dimman av tårar. Och även om Katouh förmedlar mycket hopp, kan jag inte låta bli att undra vad som är fantasi och vad som är verklighet. Så länge citronträden växer är en kraftfull, hjärtslitande och otroligt vacker historia som berättas av röster som behöver höras.
Slutsats
Jag kan säga så mycket som att Så länge citronträden växer är årets starkaste och vackraste läsupplevelse. Det är en roman insvept i sorg, men det är också en roman som andas hopp. För att inte krångla till det mer, säger jag bara; LÄS den!