Magisk, vacker och levande!
Jag vill börja den här recensionen med en liten reflektion som fick mig att fnittra lite; jag har nu läst två böcker av Caroline Hurtig – Den röda falken och nu Röda spår i snö. Ser ni ett tema?
Hursomhelst, som en av Serafs ambassadörer, har jag haft äran att förhandsläsa Röda spår i snö. Här kommer mina tankar om boken.
Röda spår i snö: Handlingen i korta drag
Röda spår i snö utspelar sig i en magisk by, gömd i skogen och skyddad av blodsmagi. Här lever blodhäxorna i exil efter att nästan ha blivit utrotade.
Vi följer Ophelia, en ung blodhäxa, som trotsar sina föräldrars varningar om ulvens närvaro i skogen och ger sig ut för att besöka sin mormor som bor utanför byn. Samtidigt introducerar Hurtig läsaren för Beryn Grimm. En ulv med uppdraget att spåra och hitta de sista blodhäxorna och föra dem till sin alfa, där en säker död väntar dem. Men Beryn börjar ifrågasätta sin roll och den grymhet som hans flock utövar mot häxorna.
Hans samvetskval växer när han stöter på Ophelia. Trots sin plikt att döda blodhäxor tvekar han och väljer istället att rädda Ophelia efter att ha skadat henne allvarligt. De två tvingas till en tillfällig allians, fylld av misstro och nyfikenhet, där de försöker förstå varandra. Röda spår i snö är en berättelse om skuld, försoning, överlevnad, kärlek, vänskap och inre kamp. Men det är också en berättelse som får oss att reflektera över vad ondska egentligen är.
Röda spår i snö: Min läsupplevelse
Det som slår mig när jag läser böcker skrivna av Caroline Hurtig är hennes närvaro. Hennes sätt att skriva griper tag i mig och kastar mig rakt in i berättelsens centrum. Jag kastas ut i kylan. Jag känner av den bitande kylan, hör det knarrande ljudet av snön under fötterna och jag känner mig bevakad, nästintill hotad. Det är nästan så att jag några gånger under läsningen vill vända på huvudet för att försäkra mig om att jag inte är förföljd. Sedan kommer jag på att jag trots allt sitter trygg i min soffa. Hurtigs beskrivningar är så levande att den skräckfyllda skogen nästan känns som en egen karaktär. En karaktär jag både beundrar och är lite rädd för.
Förutom skogen som karaktär, gillar jag både Ophelia och Beryn. De är präglade av sina respektive förflutna. Och även om jag vet hur det kommer att gå mellan dem, finner jag deras diskussioner om vem som är monster och vad som egentligen gör oss till monster lika intressanta som befriande.
Röda spår i snö är en uttalad retelling av Bröderna Grimms klassiska saga om Rödluvan och jag måste säga att jag älskar Hurtigs version. Ophelia, likt Rödluvan, är på väg till sin mormor, men i stället för att möta en hungrig varg möter hon Beryn, en ulv i mänsklig form. Det finns en dubbelhet i boken, som jag gillar. Den hotfulla stämningen och kampen mellan det onda och goda, naturen och magin, förstärker den här dubbelheten men också likheten med den klassiska sagan. Mer av sådant vill jag ha!
Om det är någonting jag ska ”klaga” på är det att mormor snabbt glömdes bort. I början är det mycket fokus på mormor. Ophelia känner att hon måste besöka mormor och trotsar sina föräldrar. Men när hon väl möter Beryn nämns inte mormor så mycket, vilket jag tycker känns lite märkligt. Men men… petitesser.
Slutsats
Röda spår i snö var en engagerande och fängslande läsupplevelse. Hurtig kombinerar mörk fantasy med moraliska dilemman, och levererar en berättelse som väcker både känslor och eftertanke. Hon har en förmåga att bygga upp en värld som både känns övernaturlig och realistisk på samma gång och det är mäkta imponerande. Jag skulle definitivt rekommendera Röda spår i snö till alla som någon gång har läst sagan om Rödluvan.