Mäktig, insiktsfull och levande!
I våras läste jag min fösta muminbok, Det osynliga barnet, och jag älskade den. Tidigare i höstas läste jag Kometen kommer; en sann Amila-bok och nu var tiden kommen för Pappan och havet.
Pappan och havet: Handlingen i korta drag
Pappan och havet är den sista boken där själva Muminfamiljen är med och med sina 210 sidor är det den längsta boken i serien. Boken inleds med orden ”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte vad han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra, var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det. /…/ Jag skulle vilja fara ut och segla. Segla rakt ut, längst ut…”.
Sagt och gjort. Pappans kris och känsla av att vara onödig och överflödig gör att Muminfamiljen packar ihop sig och lämnar sin trygga plats i idylliska Mumindalen för att bosätta sig långt ute i havet, på den öde Ön. Hit förde pappan sin familj som han ville beskydda och försvara, men även för att hitta sig själv. Hit förde pappan sin familj för att hitta meningen i tillvaron. Men ön var annorlunda och det var ganska förfärligt att bo på den. Det som började med pappans kris, fortsatte med kris-fest för alla utom Lilla My. Mamman försvinner in i en bild och Mumintrollet blir vän med den dystra men missförstådda Mårran. Lilla My är dock alltid Lilla My.
Pappan och havet: Min läsupplevelse
Den här boken har ett mörkare och dystrare skymmer om sig och på sätt blir den också mer allvarlig och också lite otäck. I den här boken blir havet och dess obegripliga och onåbara väldighet lite av en egen karaktär. En karaktär som har en enorm kraft och som får en att känna sig väldigt liten. Men också en karaktär som man hyser stor respekt för och som blir en bra fiende.
Slutsats
Jag förundras av de fantastiska beskrivningarna och illustrationerna och tycker att Pappan och havet blir lite som en kärleksförklaring till naturen, där Tove Jansson beskriver naturens krafter med stor värdighet och respekt. Men den största behållningen för mig är ändå Mårran. I slutet när hon dansar och sjunger; då gråter jag.