Glamourös, tillrättalagd och distanserad!
Innan jag klev in i böckernas universum hade jag aldrig hört talas om Taylor Jenkins Reid. Nu hör jag nästan inget annat. Vad är det som är så speciellt med henne och varför blir allt hon skriver så hyllat? The Seven Husbands of Evelyn Hugo är en fristående del i Taylor Jenkins Reids påhittade Hollywood-värld. Den följer en, aldrig existerande, aktris som har många likheter med Marilyn Monroe.
Deprimerande, tom och tråkig!
För ett par år sedan tipsade bokpanelen på Nyhetsmorgon om Böcker som får dig att skratta högt. Jenny Lindh tipsade då om Ottessa Moshfegs roman Ett år av vila och avkoppling. Jag skrev upp titeln och sedan dess har det varit en bok jag har tänkt att jag måste läsa. I sommar kände jag för att ge den en chans. Jag behövde en rolig bok efter alla snyfthistorier som jag har läst på senare tid! Det jag kan säga nu efter att ha läst den är att Jenny Lindh lurade mig rejält!
Lärorik, vacker och lättillgänglig!
Återigen fick jag tips av Malin på Stagneliusskolans bibliotek om en ny bok att läsa. Den här gången tipsade hon om Johan Hörbergs debutroman Pojken med smörkniven. Återigen var det en roman jag inte hade hört talas om, men som jag nu är glad att jag har läst. Tack Malin!
Annorlunda, genial och förvirrande!
Innan jag klev in i böckernas universum hade jag aldrig hört talas om Taylor Jenkins Reid. Nu hör jag nästan inget annat. Vad är det som är så speciellt med henne och varför blir allt hon skriver så hyllat? Precis som med CoHo, kunde jag inte stå emot. Frestelsen blev för stor och mitt första möte med Jenkins Reids speciella stil blev Daisy Jones & The Six.
Stämningsfull, känslosam och ojämn!
Jag tackar Stagneliusskolans bibliotekarier i allmänhet och Malin i synnerhet för ständigt nya boktips. Utan Malins mail med boktips hade jag aldrig riktat min blick åt Sofia Lundbergs roman Och eken står där än. Den har en del likheter med Det slutar med oss men är samtidigt väldigt olik den.
Långsam, avskalad och sökande!
En av förra årets mest minnesvärda böcker, trots att den inte bringade några känslor hos mig när jag läste, var Emilie Pines debutroman Allt jag inte kan säga. Det minnesvärda låg i den känslokalla och avskalade gestaltningen, nästan hänsynslösa. Här kan du läsa min recension av den. När jag i år fick förfrågan av Wahlström & Widstrand om att läsa Pines nya roman Ruth & Pen kunde jag inte tacka nej. Jag var fortfarande nyfiken på henne… Men tilltalade Ruth & Pen mig mer än Allt jag inte kan säga? Tja, läs vidare och se efter…
Utmanande, rörande och beroendeframkallande!
Colleen Hoover i allmänhet och hennes roman Det slutar med oss i synnerhet är kanske de mest återkommande namnen i mitt flöde på bokstagram. Innan jag började med bostagram hade jag ingen aning om vem CoHo var. Men det senaste året har det inte gått en enda dag utan att hennes namn har nämnts i något inlägg. Svag som jag är nappade jag på betet och började bekanta mig med CoHo genom hennes kanske mest populära bok. Vad tyckte jag om den? Läs vidare för att ta reda på det…
Spännande, snabb och oväntad!
Tidigare i år läste jag den första boken i En av oss ljuger-serien och jag älskade den. Eftersom jag älskade den första delen och eftersom jag är en sucker för tonårsthrillers var det en självklarhet att jag skulle läsa uppföljaren; En av oss står på tur. Tack Gondol och Albert Bonniersförlag för recensionsexemplaret!
Vi har kommit in i juli och det är då dags för en halvårssummering av mitt bokår hittills. Jag har läst lite allt möjligt, gammalt som nytt, barnsligt som fräckt och jag har läst mer än någonsin. Men ändå är de olästa böckerna i bokhyllan fler än innan… rimligt?
Hjärtevärmande, uppfriskande och udda!
Jag har aldrig innan läst någonting av Beth O’Leary men efter att bästa Josie rekommenderade mig att läsa The Flatshare, kunde jag inte annat än att ta mig an utmaningen. Nu när jag har läst Sambo på försök (The Flatshare) vill jag ingenting annat än att plöja igenom alla hennes romaner. Nu är frågan vem det är som är drottningen av feel-good: O’Leary eller McFarlane?