Skrämmande, kvävande och smärtsam!
En juli-vecka 2022 läste jag Hamnet och förälskade mig i Maggie O’Farrells författarskap. Jag bestämde mig då för att läsa allt hon kom med. När jag såg att Sekwa skulle ge ut Lucrezias porträtt under 2023 visste jag att jag var tvungen att läsa. Trots att det var en smärtsam läsupplevelse är jag glad att jag läste den…
Lucrezias porträtt: Handlingen i korta drag
Maggie O’Farrells roman Lucrezias porträtt handlar om flickan med samma namn; Lucrezia de’ Medici i 1550-talets Florens. Från den dag då hon föddes kände hennes föräldrar och syskon att det var något fel på henne. Det kändes som om Lucrezia inte hörde hemma och hon var känd som det besvärliga femte barnet. Lucrezia kunde känna saker, kunde läsa av ett rum och hade ett mycket skarpt öga… Därför skuffades hon undan och hölls gärna i skuggorna, men ganska tidigt i romanen dör en av hennes äldre systrar och Lucrezia tvingas ut i rampljuset. Hon blir tvungen att gifta sig i systerns ställe, blott 15 år gammal.
I O’Farrells roman får vi följa den fiktiva Lucrezia in i det arrangerade äktenskapet med Alfonso II d’Este, hertig av Ferrera. Ett äktenskap på inte lika villkor; “/…/låt mannen göra som han vill, bråka inte, kämpa inte emot, ta djupa andetag så är det snart över” (O’Farrell, 2022;118). Lucrezia blir snabbt varse om hur det går till i ett sådant äktenskap och vad som krävs av henne för att hon ska överleva. Hon måste se till att det finns en arvinge som kan säkra familjens framtid vid makten.
Genom romanen får vi lära känna Lucrezia. Hon som i familjen alltid har kommit i sista hand och som i äktenskapet varken samtycker eller vill foga sig, men inte har något annat val. Vi får lära känna henne via hennes kärlek för konst och rädsla för Alfonso. Men också via hennes vänskap med tjänsteflickan Emilia och hennes bröllopsporträtt.
Hon älskar det, hon avskyr det, hon är mållös av beundran, hon är förfärad av skärpan i det. Hon vill att världen ska se det, hon önskar att hon kunde springa och täcka över det igen med tyget vid konstnärens fötter.
O’Farrell, 2022;242
Lucrezias porträtt: Min läsupplevelse
Jag har sagt det innan men det tål att sägas igen. Jag blir så fascinerad av författare som plockar ut en verklig detalj ur vår historia och gör fiktion av det. Det var så med Elin Cullheds roman Eufori, Tracy Chevaliers roman Flicka med pärlörhänge och Maggie O’Farrells roman Hamnet.
Men nu gör O’Farrell det igen i Lucrezias porträtt. O’Farrell utgår från den knapphändiga informationen som finns om den unga och bortglömda hertig dottern Lucrezia de’ Medici och skapar sin egen berättelse. Hon skildrar en historisk miljö som både känns välbekant och surrealistisk på en och samma gång. Flickan fanns på riktigt och verklighetens Lucrezia dog ett år efter bröllopet. Offer för ruttnande feber, även om det ryktades om att hennes man bar ansvaret för hennes död.
Lucrezias porträtt är en roman om renässansens Italien. Men det är också en roman om en ung kvinna i hertigdömets gyllene bur och här får vi följa hennes kamp för överlevnad. Hennes ensamhet, rädsla och fångenskap är så påtagliga att det gör ont att läsa, att minnas och att veta. Det känns kvävande. O’Farrell har skrivit en rörande, intim och sårbar berättelse om familjeband, normer, ekonomiska och politiska allianser, glädje, kärlek, vänskap, förväntningar, makt, sorg och rädsla.
Jag är fortfarande lite hemsökt av den här boken som är både levande och skrämmande på samma gång. Levande eftersom O’Farrell är en mästare på att förvandla ord till platser som vi förflyttar oss till. Skrämmande för att vi vet att ju längre in i romanen vi kommer desto närmare det oundvikliga kommer vi.
Slutsats
Jag rekommenderar er starkt att läsa Lucrezias porträtt, även om den inte berörde mig fullt lika starkt som Hamnet. Men den var ändå en smärtsam och minnesvärd läsupplevelse, som visar på O’Farrells briljans och skicklighet med ord. Vem är denna kvinna och varför får hon inte mer uppmärksamhet?!