Mysig, förutsägbar och charmig.
Jag har sedan barnsben älskat julfilmer. Det är något magiskt med att kunna sitta under en varm filt med en kopp varm choklad i handen samtidigt som den ena mysiga julfilmen efter den andra rullar på min skärm. Men nu inser jag att det finns ett scenario som kan vara snäppet bättre. Det när man ersätter julfilmer med julromaner istället. Jag har sedan förra julen längtat efter att att få sätta tänderna i en riktigt smörig och sockersöt julroman och nu var det alltså dags. Det blev en sockerchock deluxe med Kate Hewitts roman Jul vid världens ände. Tack Piratförlaget för att jag fick äran att läsa denna charmiga, men aningen förutsägbara roman.
Jul vid världens ände: Handlingen i korta drag
Jul vid världens ände handlar om 36-åriga, eviga singeln Laurel West. Hon har ett ordnat liv i York med mysig lägenhet, ett frilansjobb och en katt. Laurel är dock en hopplös romantiker och livet är inte helt komplett utan en egen Mr Darcy.
Tyvärr verkar letandet efter drömprinsen dröja något. När romanen börjar befinner sig Laurel i London för att ta hand om sin systerson Zac. Laurels storasyster Abby, som Laurel endast haft sporadisk kontakt med de senaste åren, har skrivit in sig på ett behandlingshem och bett Laurel att ta hand om Zac. Zac är en 14-årig grabb som endast bryr sig om sin telefon och han har inte några planer på att göra ”barnvaktsjobbet” enkelt för sin moster. Det är bara dagar till jul och det här är inte det Laurel hade tänkt sig som sitt julmirakel.
I ett desperat försök att ändå göra julen minnesvärd för både sig själv och Zac, bestämmer sig Laurel för att de ska tillbringa julen på den bästa platsen på jorden; moster Eilidhs stuga på Orkneyöarnas vindsvepta kullar. Resan börjar dock inte riktigt som Laurel har föreställt sig och snart tror hon att det var världens dummaste idé att komma hit med Zac. Men efter redan första dagen börjar saker och ting att ordna upp sig och trots att allting inte riktigt blev som Laurel hade planerat; blev det bättre än hon hade kunnat drömma om. Mr Darcy fanns kanske just här; vid världens ände och väntade på henne.
Jul vid världens ände: Min läsupplevelse
Åh mina känslor är motstridiga när det kommer till den här romanen. Å ena sidan; den som söker djup, nyanser och förklaringar, är det här inte den bästa romanen. Då romanen inte är längre än 206 sidor går alla händelser, känslor och relationer i ett hiskeligt tempo och karaktärerna känns otroligt platta. Kate Hewitt gör ett försök att ge karaktärerna bredd och djup, men det blir aldrig trovärdigt. Jag får ingen ordning på karaktärernas relationer och det gör mig otroligt oengagerad i dem. I och med den snabba takten blir det också otroliga hopp i händelseutvecklingar och det stör mig otroligt. Men mest stör det mig att katten som Laurel saknade medan hon var i London, i början av boken, aldrig mer nämndes. Vad hände med den? Varför lägger författaren så mycket fokus på någonting i början av romanen för att sedan släppa det helt?
Men, å andra sidan; den som söker lättsmälta, smöriga och sockersöta romaner, är det här den perfekta julromanen. Den innehåller allt som en julroman ska innehålla; hög mysfaktor, smöriga repliker, sockersöta scener, charmiga miljöer, kärlek, dråpliga händelser, förlåtelse, försoning och lyckliga slut. Frågan är vilken sida du låter vinna.
Slutsats
Jul vid världens ände är en mysig, charmig och lättläst roman. Jag som läsare vet redan i förväg vad som ska hända, men det kanske hör till? Den enda överraskningen är egentligen kattens mystiska förvandling, från något viktigt till något icke-existerande. Summa summarum; det här är en roman som är mysig under läsningen men som inte stannar i tanken så länge efter att den är utläst.