Je m’appelle Agneta – Emma Hamberg

Varm, rolig och helt, helt underbar!

Hösten 2022 var jag på Bokens Afton anordnad av bästa Dillbergs. En av författarna som var på besök var Emma Hamberg. Wow, vilken kvinna. Efter att ha fått lyssna på henne var jag helt frälst och kvällen slutade med att jag köpte hennes bok Je m’appelle Agneta. Och det bästa av allt; jag fick den signerad. Tidigt i våras, efter att ha hört så mycket gott om den, var det min tur att kliva in i Agnetas värld. En värld jag hade svårt att lämna…

Je m’appelle Agneta: Handlingen i korta drag

Je m’appelle Agneta handlar om just Agneta. Hon är 49 år och helt osynlig. ”Alla människor kan tydligen delas upp i färggrupper numera. Själv är jag färgen genomskinlig” (Hamberg, 2021:6). Hon är osynlig och genomskinlig för alla i sin omgivning. För sina utflugna ungar, som bara kommunicerar med henne via Swish, för sin man Magnus som cyklar jättesnabbt i dyra trikåer och för sina kollegor på trafikkontoret. Hon känner sig vingklippt och håglös med det förtvinande jobbet, sitt sorgliga sexliv och det tomt ekande kylskåpet. Hennes största nöje är när hon tittar på tv-serier och smygdricker rödvin medan föräldrarna läxar upp henne via FaceTime. Hur blev hennes liv såhär?

Men mitt i allt detta råkar Agneta se en liten, konstigt skriven annons i tidningen. >>Äldre pojke behöver hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. <<

Det räcker för Agneta som bestämmer sig för att det är dags för henne att hitta sina färger. Låt äventyret börja… Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i lilla Saint Carelle i Provence. Där ingenting är som i annonsen och den äldre pojken som hon skulle ta hand om visar sig vara mycket äldre… Tja, äventyret kommer sannerligen att börja, vare sig Agneta vill det eller ej.

Je m’appelle Agneta: Min läsupplevelse

Jag läste Je m’appelle Agneta för ganska många månader sedan men då tänkte jag inte skriva en recension av den eftersom jag visste jag aldrig skulle göra den rättvisa, oavsett vad jag skrev om den. Men här sitter jag nu och jag påminns hur mycket jag avgudade den. Jag avgudade verkligen allt med den. Je m’appelle Agneta är en är en hjärtevärmande, uppfriskande, udda, charmig, rolig och väldigt engagerande berättelse om att hitta livsglädjen och med den sig själv. Men det är också en roman om vänskap i alla dess former samt. Den såväl fångar som engagerar läsaren och den är svår att glömma. 

Emma Hamberg behöver inte anstränga sig för att vara rolig. Hon bara är det och jag avundas henne den förmågan. Att läsa den här boken var som att umgås med henne igen. Jag skrattar mig igenom den och konstaterar att det här är feelgood när den är som bäst! Förutom humorn har Hamberg också en förmåga att skildra sympatiska, varma, trovärdiga och intressanta karaktärer som kryper in under skinnet på dig som läsare. Karaktärer som är lätta att tycka om men svåra att glömma. Jag fick verkligen nya vänner i Agneta, Einar, Fabien, Bonniebelle och de andra. Jag kanske inte alltid förstod dem, men jag njöt av deras sällskap och jag önskade dem allt gott.

 Je m’appelle Agneta är lättsam samtidigt som det finns undertoner av svärta och smärta. Det är en roman med hjärta samt själ och det enda negativa med den är att den tar slut. Jag är dock helt övertygad om att den kan bota vilken dålig dag som helst! 

Slutsats

 Je m’appelle Agneta  var en glad läsning. Jag kan tänka mig att Emma Hamberg log när hon skrev den här boken och jag log banne mig när jag läste den. Jag älskar det här! Språket är lättsamt men vackert och berättelsen är fängslande och rörande. Jag kan inte hitta ord bra nog att hylla den här boken. Den kan inte beskrivas, utan måste upplevas! Därför säger jag bara; läs den!