Detaljerad, lärorik och ledsam!
I måndags stod det klart att Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf, Jag har torkat nog många golv, hade korats till vinnare av Augustpriset 2022. Typiskt, det var den enda boken jag inte hade hunnit läsa av de sex nominerade böckerna i kategorin Årets Svenska Fackbok. Men det var ändå föga förvånande då det ändå kändes som en bok som kunde vinna. Trots att jag visste så lite om den; sa min magkänsla att jag hade något att se framemot och ja, när den vann blev inte känslan i magen svagare.
Jag har torkat nog många golv: Handlingen i korta drag
Maja Ekelöf ställde skurhinken bredvid skrivbordet, lutade borstskaftet mot bordskanten och lade trasan i det ljumma såpavattnet. På varje bord stod de, skrivmaskinerna, tunga och svarta som städ. På väggarna satt klockor som tickade fram med en sekunds mellanrum. Hon drog ut den grå kontorsstolen och satte sig ytterst på kanten. Flyktredo. Hon lyfte bort huven från skrivmaskinen och granskade inställningarna. Färgbandet var använt till hälften, det var bra. Maja böjde sig ned och sökte igenom papperskorgen. De flesta papprena var hopknölade, men ibland låg där flera släta A4-ark. Det kunde stå något ord skrivet, innan pappret ryckts ur valsen och kasserats. Fullt användbara papper. Samtidigt hade de pappersbrist på Kuba.
Nina Van Den Brink, Jag har torkat nog många golv, 2022;24
Jag har torkat nog många golv är Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf. Den okända städerskan som 1970 vinner Rabén & Sjögrens stora romantävling med sin Rapport från en skurhink. ”Texten på de skrynkliga och vikta bladen i manuset som fått nummer 36 var kladdig, full av överstrykningar och slarvfel, som om det var skrivet i hast, dessutom på flera olika papperssorter, vita, bruna, grå, något enstaka kollegieblockspapper” (Van Den Brink, 2022;33).
Med vinsten förändras livet för den lågavlönade städerskan och ensamstående fembarnsmamman från Karlskoga. Maja Ekelöf blir inte bara rikskändis utan också en del av Sveriges politiskt engagerade kulturetablissemang. Hon kan nu säga upp sig och ägna sin tid åt att skriva, drömma och försöka göra en förändring. I sin politiska kamp kommer hon, via brev, i kontakt med Tony Rosendahl. Breven, i vilka Rosendahl berättar om sin tid på Kumlaanstalten, blir grunden i Maja Ekelöfs andra bok Brev.
Genom biografin får vi lära känna Maja Ekelöf. Vi får en detaljerad bild av vem denna enastående, hårt arbetande, drivande, drömmande och rökande kvinna var, samt vad hon brann för. Via Maja Ekelöfs liv och politiska engagemang får vi dessutom ett dokument över det politiskt präglade 1970-talet. Men framförallt får vi en svidande påminnelse om att samhällets syn på kvinnor med låglöneyrken fortfarande är detsamma.
Jag har torkat nog många golv: Min läsupplevelse
Som jag skrev inledningsvis hade jag en magkänsla som sa mig att detta var en bok att längta efter. Längtan blev inte mindre när boken blev vinnare av Augustpriset. Men läsningen av den var inte smärtfri. Kanske var det inte helt rättvist av mig att läsa den i en period då tröttheten tog över både min kropp och knopp. Detta påverkade självklart helhetsupplevelsen av den här boken och gav mig inte riktigt den WOW-känsla som jag hade hoppats på. Dessutom handlade boken inte riktigt om det jag hade trott att den skulle handla om.
MEN, Maja Ekelöf verkar ha varit en enastående kvinna som kämpade för det hon ansåg var rätt; för sitt idealsamhälle. Jag beundrar hennes kamp, driv och engagemang. Hon var en kvinna, mamma, sviken fru, vän och god samhällsmedborgare i en turbulent tid. Att ta hand om ett barn med den låga lönen, hade varit tufft, men Maja lyckades ta hand om fem barn. Samtidigt slet hon i ett yrke som varken gav uppskattning eller några större summor pengar. Hur har jag inte känt till denna kvinna sedan innan? Jag är också glad att Van Den Brink varvar Majas historia med sin egen när hon berättar om de städande kvinnorna i sin släkt. Även om boken inte riktigt nådde WOW-nivå, förstår jag att den vann och är glad att jag läste den.
Slutsats
Det här var en detaljerad och lärorik biografi om såväl Maja Ekelöf som det politiskt präglade 1970-talet. Men det är också en ledsam bok om en hårt kämpande kvinna som aldrig riktigt kommer i mål. Maja Ekelöf kämpade hela livet och jag önskar att hon hade unnat sig att ha roligt lite mer. Det förtjänade hon! Tack Nina Van Den Brink för att du kastar ljus på denna kvinna. Jag blir helt klart sugen på att läsa hennes Rapport från en skurhink för att veta mer om henne.