Rå, mörk och full med onödigt sex!
Jag fick frågan av Marie Jungsand på Bokförlaget Forum om jag ville läsa Mons Kallentofts nya bok Isgudarna. Jag tvekade lite eftersom jag inte hade läst de tidigare böckerna i serien, men till slut sa jag ändå ja. Var det ett bra beslut då?
Isgudarna: Handlingen i korta drag
Isgudarna är Mons Kallentofts femtonde bok om Malin Fors. I den slänger Mons Kallentoft läsaren in i kylan. Eller ut. Det är bitande vinter i Linköping. Människor hukar under höjda räntor och skenade priser och våldet ligger och pyr under ytan.
I bokens inledande del hittas en framgångsrik livsmedelshandlare brutalt mördad i ett exklusivt sommarstugeområde. På hans rygg har mördaren i blod skrivit GREED; girighet. Döden blir som ett straff för hans rikedom. Malin och kollegorna på våldsroteln tar sig an fallet. Har handlaren fallit offer för en familjefejd, är det aktivister som mördat honom för politiska poäng eller finns mordgåtans svar någon helt annanstans?
Genom boken följer vi Malin som kastas djupt in i en värld där pengar och begär inte vet några gränser. Kan hon lösa fallet samtidigt som det sker stora förändringar i hennes liv? Dottern Tove har flyttat hem och öppnat ett härbärge, och Malins kärleksrelation med Ulf krackelerar. Allt eftersom utredningen går framåt dras snaran åt om staden, dess invånare och om Malin själv. Vem blir girighetens nästa offer? För fler offer kommer det att bli.
Isgudarna: Min läsupplevelse
Som jag skrev innan är Isgudarna Mons Kallentofts femtonde bok i Malin Fors-serien. Och hur många av dem har jag läst? En. Den här. Den femtonde boken i serien är alltså den enda Malin Fors-boken som jag någonsin har läst och troligtvis kommer att läsa. Kanske hade jag haft större behållning av boken om jag hade läst alla tidigare böcker i serien, eller så hade jag inte det… ? Med tanke på att det finns fjorton böcker till om henne sedan innan, kanske jag hade börjat tröttna på henne … mest troligt…
Tillsammans med Malin, hennes bagage och team på våldsroteln tar jag mig igenom den här boken. Boken är mörk och grafisk i sina beskrivningar. Malin är en trasig person och hennes mörker, demoner och sug efter sex och alkohol för lindring blir bara mörkare och större. Kanske får jag skylla mig själv, som inte har läst de tidigare fjorton böckerna i serien, men jag önskar att jag hade fått komma karaktärerna lite, lite närmare. För mig är närheten till karaktärerna jätteviktig och jag vill känna att de stannar med mig, på ett eller annat sätt, när boken är utläst. I Isgudarnas fall kommer jag varken karaktärerna i allmänhet eller huvudkaraktärerna i synnerhet tillräckligt nära och glömmer bort dem så fort jag har slagit igen boken.
Dessutom tycker jag verkligen att samtliga karaktärer i boken är hemska och vidriga. Jag bryr mig inte om någon av dem. Än mindre bryr jag mig om deras relationer. På riktig; varför är det så mycket sex hela tiden? Jag förstår ingenting! Så när jag slutligen slår igen Isgudarna har jag tyvärr fler frågor än svar, vilket innebär att läsupplevelsen inte var vidare tillfredsställande.
Slutsats
Okej, jag kanske hade fått en bättre grund att stå på om jag hade läst de fjorton tidigare böckerna i Malin Fors-serien. Men kom igen, det är 14 böcker!?! Och tydligen ska Kallentoft fortsätta att tortera både Malin och oss med hennes mörker och elände ett tag till då det kommer fler böcker i serien. Men nej, jag kommer inte läsa fler, tyvärr! Tack för att jag fick läsa Marie, men jag gillar andra böcker du har skickat till mig mer än denna 🙂