Överraskande, chockerande och stundtals pinsam!
I december fick jag ett fantastiskt paket från Gondol. I paketet fanns Fourth Wing och dess efterträdare Iron Flames.
När jag hade avslutat Fourth Wing i januari var jag besviken. Det var en njah-bok för mig. Jag tyckte till exempel att Yarros förlitar sig mycket på genren och den vana fantasyläsaren och det gör att hon är knapphändig med sina beskrivningar. De knapphändiga beskrivningarna gör att jag har svårt att se miljöerna och karaktärerna framför mig. Vid avslutad läsning hade jag också fler frågor än svar. Men det som ändå lugnade mig var att jag hade Iron Flame kvar att läsa. Förhoppningsvis skulle den höja läsupplevelsen av serien något….
Iron Flame: Handlingen i korta drag
Rebecca Yarros fantasyserie The Empyrean utspelar sig i Navarre, ett land där drakar och människor samexisterar. Iron Flame, seriens andra bok, tar vid precis där Fourth Wing slutade. Vi fortsätter följa Violet Sorrengail och i den här boken har hennes värld precis vänts upp och ner i efterdyningarna av händelserna i Fourth Wing. Hon har förlorat en nära vän, blivit förrådd av såväl sin bästa vän som Xaden och nu också fått veta att en person, som hon trott varit död, lever. Till råga på allt höll både hon och hennes ena drake, Andarna, på att mista livet.
Men händelserna i den första boken var bara början. De skulle liksom tröskningen, sålla bort de viljesvaga, de ovärdiga och de oturliga. Det är nu de verkliga utmaningarna börjar.
Iron Flame är en bok där många olika och osannolika allianser skapas och där liv förloras. Samtidigt som Violet försöker hantera det kaos som är hennes sin nya vardag, pågår ett krig utanför skolans tjocka murar och snart upptäcker hon att mäktiga personer inom skolan döljer en fruktansvärd hemlighet. I den här boken utmanas Violet mer än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Men kan hon överleva de utmaningar hon ställs inför med list, envetenhet, vänner och två mäktiga drakar, eller är de fiender som vill se henne död, för mäktiga och för många?!
Iron Flame: Min läsupplevelse
Redan i första boken störde jag mig på Violet. Yarros betonar gång på gång hennes smarthet men ändå lyckas mindre smarta personer lura henne. Iron Flame är inget undantag. Även om hon är mer försiktig lyckas hon bli lurad flera gånger om. Och helt ärligt skulle hon dött i första boken om det inte hade varit för folk i hennes omgivning och hennes drakar. Att hon överlevde berodde alltså inte alls på hennes inre styrka eller smarthet. Så, nu har jag sagt det! När det kommer till Xaden, vill jag bara skrika. Jag tål inte honom. Han ljuger och bedrar Violet för att han inte tror att hon kan hantera sanningen. Rimligt? Han är dessutom överbeskyddande och nedvärderande, och på riktigt, det är inte charmigt att han kallar henne Våldsam.
Varför de sedan ens försöker att vara ett par är helt obegripligt för mig. Visst, deras drakar är bundna till varandra, men det finns ingenting annat där, vilket märks när minsta lilla sak blir en end-of-the-world för dem. De är ständigt på varandra, vilket gör deras relation giftig. Deras förhållande gör att boken känns som en trasig skiva som tvingas spela för evigt, samma hackiga melodi, om och om igen.
I mångt och mycket är Iron Flame en upprepning av Fourth Wing. Hade det inte varit för bokens, sisådär, 200 sista sidor hade Iron Flame fått sämre betyg än Fourth Wing. Men de sista 200(ish) sidorna avgjorde allt för mig. Som jag skrev inledningsvis var jag besviken efter att ha avslutat Fourth Wing. Känslan när jag slog igen Iron Flame var istället WOW. Inte för att hela boken var WOW, långt ifrån, utan för att slutet överraskade och chockerade mig totalt. Slutet var helt perfekt enligt mig. Jag skrattade rakt ut och dansade segerdansen.
Slutsats
Iron Flame lider i mångt och mycket av andra-boken-i-serien-syndromet. Den är i stort sett en upprepning av Fourth Wing, men sista tredjedelen räddar hela upplevelsen för mig. Slutet på boken gör den slitsamma läsningen värd. Min kusin var förbannad på Yarros för slutet, men jag ville höja henne till skyarna. Därför måste jag säga; bra jobbat Yarros. Nu måste jag läsa bok tre…så jobba snabbare!