Gripande, hopplös och skoningslös!
Det är med skräckblandad förtjusning som jag närmar mig Ett litet liv. Jag har skjutit på läsningen flera gånger. Men när en vecka i Montenegro närmade sig bestämde jag mig för att det kunde vara läge att ge den omtalade boken en chans. Och vad säger man?! Efter fem dagars intensivt läsande och drickande (dränkte bokens sorger i alkohol) slutförde jag boken; eller gjorde boken slut på mig?! Läs vidare och se….
Ett litet liv: Handlingen i korta drag
Ett litet liv börjar som en berättelse om fyra till synes väldigt olika personer som blir vänner på universitet och flyttar till New York för att slå sig fram i storstaden. Konstnären JB, arkitekten Malcolm, skådespelaren Willem och advokaten Jude. Vilsna och rotlösa men förenade i sin vänskap och av sina drömmar. Berättelsen om dem spänner sig över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Mellan liv och död. Glädje och sorg. Framgång och motgång. Genom åren prövas deras vänskap. Men det som håller dem samman är alltid Jude. Jude St Francis, som vet allt om sina vänner men som själv förblir en gåta för dem som står honom närmast.
Ju mer du läser av Ett litet liv, desto tydligare blir det att det inte alls är en berättelse om dessa fyra män, utan en berättelse om Jude. Bara Jude. Han är en framgångsrik advokat men han hemsöks ständigt och präglas i mångt och mycket av sitt traumatiska förflutna. Kan han skapa sitt eget liv eller är han för alltid bunden till det hemska han har varit med om i sitt förflutna? Som kontrast till Judes mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller Jude vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte anser sig vara värd.
Ett litet liv: Min läsupplevelse
Jag kommer att börja med det mest självklara; det här är, helt, utan tvekan, den mest deprimerande bok jag någonsin har läst och då har jag läst ett gäng deprimerande böcker. Det finns inte mycket ljus och hopp i Ett litet liv. Istället är det över 700 sidor av elände, missbruk av olika slag, självskadebeteende, sexuella och psykiska övergrepp och misshandel.
Som läsare ser jag hela tiden framemot kapitlet som bär namnet ”de lyckliga åren”. Men när jag kliver in i de lyckliga åren känner jag mig grundlurad. Det är det mest hjärtskärande och hjärtslitande kapitlet jag någonsin har läst (delar plats med del VII i Imorgon och Imorgon och Imorgon). Jag gråter mig, i stort sett, igenom hela kapitlet. Jag mår illa och är upprörd. Det är brutalt, smärtsamt, rått och ärligt. Det får mig att känna att jag bevittnar något som jag absolut inte bör bevittna. Att jag är där jag absolut inte bör vara. Efter de lyckliga åren går boken bara utför. Och blir deppigare och tyngre. När sista sidan kommer gråter jag. Av sorg. Eller av lättnad?! Det är frågan.
Och ja, jag tycker nödvändigtvis inte att den behövde vara så lång. Vi hade förstått och tyckt att eländet som har drabbat Jude är tillräckligt även om boken hade kapats med 100-200 sidor. Men trots det ovannämnda, tycker jag om boken. Det är en rå, sorglig och ärlig historia om ett liv med många sår. Och den är vackert skriven. Det finns många passager som jag har markerat i boken. Som talar till mig. Och jag tycker faktisk att bokens mest affektiva ögonblick inte kommer från dess grafiska skildringar av våld, utan från dess tysta, upplyftande skildringar av medkänsla och ömhet. Genom karaktärer som Harold och Andy.
Slutsats
Jag är glad att jag äntligen har läst Ett litet liv, och jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig kommer att göra om det! Det är en läsvärd bok, men jag kommer inte att rekommendera den, då den är så eländig. Vill du läsa den; gör det, men gör det för att du själv villl och inte för att någon tycker att du bör göra det! Och om du har svagt hjärta skulle jag faktiskt avråda dig från att läsa den.