Spännande, förvirrande och dyster!
I somras frågade Kristina Emanuelsson om jag var intresserad av att läsa hennes nya roman Blodsprängd. Det var jag och i juli var det dags att sätta tänderna i den. Tack för att du tänkte på mig!
Blodsprängd: Handlingen i korta drag
I Kristina Emanuelssons roman Blodsprängd får vi följa tre personer; Milo, Anders och Frances. Milo och Frances är barn till Anders och Sonja Wikander. Till ytan är de en perfekt familj. Anders var journalist och ’Blodsprängd’ var namnet på hans artikelserie om osynligt våld. Det är det sista han hinner skriva innan han omkommer i en bilolycka sommaren 1994. Året därpå finner hans änka Sonja tröst hos den karismatiske Glenn Sångberg, vars fru Elin försvann bara veckor efter Anders död.
När Anders och Sonjas dotter Frances, år 2018, har en konstutställning med temat ’spår av försvunna kvinnor’ befarar hennes storebror Milo att en hemlighet som han har levt med sedan dagen då deras pappa dog kommer att väckas till liv.
I romanen får vi följa Anders Wikander i arbetet med artikelserien men vi får också ta del av de händelser som leder fram till hans död, sommaren 1994. År 1995, alltså året efter Anders död, fokuserar mest på Frances och hennes känslor kring Sonjas nye ”vän”, Glenn. Några år framåt, nämligen år 2018, får vi följa Milo. De tre historierna binds samman och genom dem inser vi snart, dels att Anders död inte var en olycka, dels att svaret på Elins försvinnande finns närmare än vi först trodde.
Blodsprängd: Min läsupplevelse
Åh, jag är tudelad i min läsupplevelse av Blodsprängd. Kristina skrev en hälsning till mig i boken, där hon önskade mig en spännande läsning. Det kan jag ändå skriva under på att jag fick. Boken är skriven på ett sådant sätt att vi får följa en person åt gången och i varje kapitel får vi en pusselbit som ska hjälpa oss att sätta det stora pusslet; om Anders död verkligen var en olycka och vad det var som egentligen hände med Elin. De korta kapitlen gör att spänningen stiger och att jag som läsare vill läsa vidare. Boken är därmed otroligt snabbläst. Men de korta kapitlen gör också att det blir lite rörigt och svårt att hänga med ibland. Jag kämpade speciellt med Frances och Anders kapitel, då de låg så nära i tid. För mig smälte deras historier samman.
Min största förvirring rörde dock romanens karaktärer. Jag ska ge eloge till Kristina för att hon lyckas skildra så felaktiga och enligt min mening, vidriga karaktärer. Jag mådde, på riktigt, illa när jag läste om karaktärerna i allmänhet och männen i synnerhet. Där fick du mig Kristina, men på grund av sättet karaktärerna skildrades kunde jag inte bry mig mindre om dem. Alla var dysfunktionella och osympatiska, men värst var ju de otrogna, våldsamma, kåta och manipulerande männen. Milo, Anders och Glenn ni får mig att vilja kräkas. När jag läser en bok vill jag ha åtminstone någon att heja på, men det hade jag inte här och därmed var jag ganska färdig med romanen när den var utläst.
Slutsats
Blodsprängd är en snabbläst roman med ett lätthanterligt språk, men det var ingen roman som stannade kvar värst länge efter att den var utläst. Det har med största sannolikhet med karaktärerna att göra. Jag kom inte överens med dem och därför var jag glad att släppa dem när boken var utläst. Jag kan ändå tänka mig att rekommenderar den till er som gillar spänningsromaner. Men du som vill läsa en roman och må bra av den, bör dock inte läsa den här.