Annorlunda, genial och förvirrande!
Innan jag klev in i böckernas universum hade jag aldrig hört talas om Taylor Jenkins Reid. Nu hör jag nästan inget annat. Vad är det som är så speciellt med henne och varför blir allt hon skriver så hyllat? Precis som med CoHo, kunde jag inte stå emot. Frestelsen blev för stor och mitt första möte med Jenkins Reids speciella stil blev Daisy Jones & The Six.
Stämningsfull, känslosam och ojämn!
Jag tackar Stagneliusskolans bibliotekarier i allmänhet och Malin i synnerhet för ständigt nya boktips. Utan Malins mail med boktips hade jag aldrig riktat min blick åt Sofia Lundbergs roman Och eken står där än. Den har en del likheter med Det slutar med oss men är samtidigt väldigt olik den.
Långsam, avskalad och sökande!
En av förra årets mest minnesvärda böcker, trots att den inte bringade några känslor hos mig när jag läste, var Emilie Pines debutroman Allt jag inte kan säga. Det minnesvärda låg i den känslokalla och avskalade gestaltningen, nästan hänsynslösa. Här kan du läsa min recension av den. När jag i år fick förfrågan av Wahlström & Widstrand om att läsa Pines nya roman Ruth & Pen kunde jag inte tacka nej. Jag var fortfarande nyfiken på henne… Men tilltalade Ruth & Pen mig mer än Allt jag inte kan säga? Tja, läs vidare och se efter…
Utmanande, rörande och beroendeframkallande!
Colleen Hoover i allmänhet och hennes roman Det slutar med oss i synnerhet är kanske de mest återkommande namnen i mitt flöde på bokstagram. Innan jag började med bostagram hade jag ingen aning om vem CoHo var. Men det senaste året har det inte gått en enda dag utan att hennes namn har nämnts i något inlägg. Svag som jag är nappade jag på betet och började bekanta mig med CoHo genom hennes kanske mest populära bok. Vad tyckte jag om den? Läs vidare för att ta reda på det…
Spännande, snabb och oväntad!
Tidigare i år läste jag den första boken i En av oss ljuger-serien och jag älskade den. Eftersom jag älskade den första delen och eftersom jag är en sucker för tonårsthrillers var det en självklarhet att jag skulle läsa uppföljaren; En av oss står på tur. Tack Gondol och Albert Bonniersförlag för recensionsexemplaret!
Vi har kommit in i juli och det är då dags för en halvårssummering av mitt bokår hittills. Jag har läst lite allt möjligt, gammalt som nytt, barnsligt som fräckt och jag har läst mer än någonsin. Men ändå är de olästa böckerna i bokhyllan fler än innan… rimligt?
Hjärtevärmande, uppfriskande och udda!
Jag har aldrig innan läst någonting av Beth O’Leary men efter att bästa Josie rekommenderade mig att läsa The Flatshare, kunde jag inte annat än att ta mig an utmaningen. Nu när jag har läst Sambo på försök (The Flatshare) vill jag ingenting annat än att plöja igenom alla hennes romaner. Nu är frågan vem det är som är drottningen av feel-good: O’Leary eller McFarlane?
Varm, motiverande och fantasifull!
28 april 2022 fyllde Wilma Sjökvist debutroman Elementens hjärta ett år. För att fira det anordnade Wilma en tävling och jag vann! Ja det är sant! Det var en lycklig dag! Jag har under mitt år på bokstagram aldrig läst en negativ recension om den här fantastiskt vackra boken. Det bådade alltså gott. Nu med facit i hand inser jag att jag kanske inte var rätt läsare för den. Eller var det kanske vid fel tidpunkt jag läste den…
Varm, trovärdig och somrig!
Caroline Möllesands debutroman Sommarvindar och sanningar är första delen i feelgood-serien “Öland i våra hjärtan” (WAPI). Det här är verkligen “svensk sommar” förpackad i en bok och jag kan inte längta mer efter kommande böcker i serien.
Tack snälla Caroline för att du har låtit mig vara en del av din fantastiska resa och för att du litade på mitt omdöme när det gäller att läsa och recensera din debutroman. Det har varit ett sant nöje!
Säker, käck och behagande!
För tre år sedan läste jag Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood och jag älskade den. Jag hade sett serien innan men boken tog mig ändå med storm. Jag förälskade mig i Offred som karaktär, men mest förälskade jag mig i det poetiska språket och den intima stilen. Trots att jag hade sett serien var boken för mig som att gå på skattjakt. Jag blev överraskad av de enorma känslorna och grymheterna som gömde sig i boken. Men mest överraskades jag av obehaget som kröp sig inpå mig, klaustrofobiskt. Romanens kraft låg verkligen i dess intima porträtt av maktlöshet. År 1985 när Atwood skrev den här romanen, skildrade hon en avlägsen framtid; men för tre år sedan när jag läste den, kändes det som jag befann mig mitt i Gilead.
När jag hörde att Atwood skulle släppa uppföljaren Gileads döttrar, 34 år efter föregångaren, var jag skeptisk. Varför är det nödvändigt undrade jag, men samtidigt var jag otroligt nyfiken på den. Nu har jag läst den och ska försöka ge er mina tankar om den…