Lång, onödig och påtvingad!
Jag minns dagen som igår. Dagen då jag läste ut Livet efter dig. Jag minns känslorna, men framförallt minns jag tårarna som rann nedanför mina kinder och brann mot min hud. Jojo Moyes hade krossat Louisas hjärta och därmed också mitt. När jag sedan upptäckte att det fanns en fortsättning tänkte jag att jag var tvungen att läsa den. Trots att jag var ganska tillfreds med hur första boken slutade, ville jag läsa om Louisas äventyr i Paris och följa henne när hon lever för båda sig själv och för Will.
Arvet efter dig: Handlingen i korta drag
I Arvet efter dig besvarar Jojo Moyes frågan som läsare världen över ställde sig: ”vad hände sedan?”. I denna uppföljare har det gått 18 månader sedan Will Traynor lämnade Louisa ”Lou” Clark ensam kvar. Nu tampas hon med skuldkänslor över att hon inte lyckades förmå Will att fortsätta leva, samtidigt som hon själv ställs inför en hel rad nya utmaningar. Det sista hon lovade Will var att hon skulle våga mer och att hon skulle leva sitt liv fullt ut, men det har gått sådär.
Hon är tillbaka från Paris och jobbar på en bar som hon vantrivs på. Hon vet inte vad hon vill med sitt liv och det känns som hon börjar tappa kontrollen. Hur hittar man tillbaka till livsglädjen och hur vågar man låta sig bli kär igen när man har lärt sig att kärleken ibland lämnar en med oändlig sorg, saknad och tomhet? För att få hjälp med detta går hon på gruppterapi för människor som har förlorat någon närstående, men inte ens där kan hon vara sig själv.
I romanen får vi återse Lou Clark, hennes knasiga familj och familjen Traynor i ny konstellation. Men här får vi också skaffa oss nya bekantskaper genom Lily och Sam. Tillsammans hjälps de åt för att laga Louisas trasiga hjärta och få henne hålla sitt löfte till Will.
Arvet efter dig: Min läsupplevelse
Jojo Moyes hade från början inte tänkt skriva en uppföljare till Livet efter dig, men på grund av alla läsare som i åratal har undrat vad Lou gör med sitt liv bestämde hon sig för att besvara den frågan. Utifrån min läsupplevelse av den här boken önskar jag nästan att Moyes hade varit stark och följt sin första tanke. Att hon skulle ha låtit gåtan om Lou leva kvar.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar verkligen karaktären Lou men det märks att den här romanen inte var tänkt att skrivas från början. Även om Livet efter dg krossade mitt hjärta, avslutades den hoppfyllt och jag kunde känna mig tillfreds med att Lou skulle klara sig, men i den här boken är vi tillbaka i något limbo som vi inte kan ta oss ur.
Lou är så olik den Lou jag lärde känna i första boken. Hon var negativ, dömande, fördomsfull, oresonlig och irrationell. Jag har ingenting emot den hjärtekrossade och rädda Lou. Men jag har svårt för att hon känns som en helt annan karaktär. Allt det som gjorde henne speciell, unik och älskvärd i första boken var som utsuddat nu. Jag förstår att sorg kan ändra människor men jag tror ändå att vår kärna finns var i oss, det var dock inte något jag kunde se hos Lou. Dessutom tyckte jag att twisten med Lily var så off att jag inte ens vet hur jag ska kommentera den, därför låter jag bli. Moyes lyfter romanen i slutet då vi ser glimtar av vår Lou men det är nästan lite för sent. Det som får mig att läsa vidare är ändå hoppet och det får väl ge boken ett medelmåtta betyg.
Slutsats
Har du precis som jag läst Livet efter dig men inte fortsättningen, tycker jag att du ska låta det vara så. Om du ändå väljer att läsa Arvet efter dig säger jag; håll ut! Det blir något bättre framåt slutet. Själv kommer jag absolut att nöja mig här och göra ett aktivt val i att inte avsluta serien.