Långsam, avskalad och sökande!
En av förra årets mest minnesvärda böcker, trots att den inte bringade några känslor hos mig när jag läste, var Emilie Pines debutroman Allt jag inte kan säga. Det minnesvärda låg i den känslokalla och avskalade gestaltningen, nästan hänsynslösa. Här kan du läsa min recension av den. När jag i år fick förfrågan av Wahlström & Widstrand om att läsa Pines nya roman Ruth & Pen kunde jag inte tacka nej. Jag var fortfarande nyfiken på henne… Men tilltalade Ruth & Pen mig mer än Allt jag inte kan säga? Tja, läs vidare och se efter…
Ruth & Pen: Handlingen i korta drag
RomanenRuth & Pen utspelar sig i Dublin, under en dag. I den får vi följa två skilda kvinnor; Ruth och Pen, som inte känner varandra. Ruth, å ena sidan, är en 43-årig terapeut som genomgår en äktenskapskris. Hon har gått igenom en misslyckad IVF-behandling för mycket. Nu har hon och hennes man Aidan delade meningar om hur de ska fortsätta. Ruth är trött på att ständigt känna sig misslyckad men Aidan tycker att hon ger upp, inte bara på ett framtida barn utan även på dem. Hur kunde det bli så här? Visst var de lyckliga och bekymmerslösa en gång i tiden? Under denna dag minns hon tillbaka på sitt liv.
Pen, å andra sidan, är 17-år och hemligt förälskad i sin bästa (och enda) vän Alice. Pens diagnos inom det autistiska spektrumet gör att hon både har svårt med det sociala och med att hitta de rätta orden för att uttrycka sig. Men just denna dag ska hon finna dem tillsammans med modet att berätta för Alice vad hon känner. Under denna dag bekantar vi oss även med hennes överbeskyddande mamma och frånvarande pappa.
Den här dagen surrar och pulserar Dublin. Det är en klimatdemonstration i parken och Pen är där. Hon gillar inte ljud, eller människor, men är där tillsammans med Alice. Efteråt ska hon överraska Alice med en konsert. Men nu i detta myller av ljud och människor får Pen svårt att andas och paniken tar över hennes kropp. Det är då Ruth råkar gå förbi. De okända kvinnornas vägar korsas, om bara för en kort stund. Ruth stannar upp från sitt liv för att hjälpa Pen att fokusera. När Pens panik har vandrat vidare, gör Ruth detsamma. De båda kvinnorna fortsätter med sitt och tar sig igenom dagen.
Ruth & Pen: Min läsupplevelse
Ruth & Pen är en roman om ofrivillig barnlöshet, relationen kvinnor har till sina kroppar, tvåsamhet, psykisk ohälsa, sexualitet, skuld, skam och sorg. Men det är också en roman om uthållighet, försoning och att hitta sin plats i världen.
På många sätt liknar den här Pines debutroman. Teman är desamma, stilen är densamma. Återigen skildrar Pine det mest smärtsamma och det mest känslosamma en människa kan gå igenom, utan ett uns av känslor. Pine verkar inte känna något inför sin text och jag känner ingenting när jag läser den. Framför allt är det Ruths perspektiv jag har svårast för. Trots att hon är nära mig i ålder, känner jag ingen koppling till henne. Eller jag ska omformulera mig, när jag läser om Ruth känner jag… ingenting. Dessutom känns berättelsen väldigt bekant från essäerna i Allt jag inte kan säga. Då Pine själv har gått igenom samma helvete som Ruth, förstår jag hur viktigt det är att skildra detta, men gör det då med någon ny infallsvinkel? Överraska! Berör!
Pen upplever jag lite mer intressant, utan att jag för det känner mer koppling till henne. Men Pen och Alice påminner mig om mina elever. Sökande efter sin plats i världen och utforskande i sin sexualitet. Trevande. Utvecklande. Missförstådda och malplacerade. Utsatta. Det är den halvan som lyfter boken för mig, men berör den mig? Får den mitt hjärta att värka och mina tårar att bränna bakom ögonlocken? Nej, nej. Inte alls.
Handlingen imponerar inte, men samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över Pines språk och stil. Hur lyckas hon gång på gång skriva om det svåraste och mest smärtsamma utan att blanda in känslor? Det är för mig en gåta, en gåta som säkerligen gör att jag kommer att ge henne en tredje chans…
Slutsats
Ruth & Pen är en avskalad roman om svåra ämnen. Det är karaktärsdriven roman med en annorlunda berättarstil. Förväntar du dig spänning ska du inte läsa den, men om du gillar det där råa, nästan hänsynslösa är det en roman för dig!