Underfundig, tankeväckande och ojämn.
Det heter ju ”döm inte boken efter dess omslag”. När jag såg omslaget till Mina nio liv, blev jag sugen på att läsa den. Just för omslaget som flirtar med kattmänniskor. Men i ett annat andetag började jag tveka. Kan jag, som inte direkt är intresserad av politik, läsa en bok skriven av Hanif Bali, den kanske största vattendelaren inom svensk politik? Han som får motståndarna att morra och fräsa. Men ja, just därför bestämde jag mig för att ge den en chans. Jag ville veta vem Hanif Bali är och vad han har att säga.
Föreställningen om att en katt har nio liv är flera tusen år gammal och den finns i nästan alla kulturer. Det sägs att katten var en gudomlig varelse i det forntida Egypten och gav solguden Ra nio liv. Idag syftar dock kattens nio liv mest på att kattskrällen är otroligt svåra att ta kål på. Hur de än faller, landar de alltid på tassarna. Kanske är det just det som Hanif Bali syftar till i biografin Mina nio liv ? Att oavsett motgångar; landar han alltid på fötterna.
Mina nio liv: Handlingen i korta drag
I Mina nio liv får vi lära känna människan bakom konceptet Hanif Bali. I den skildrar Bali sin barndom, ungdom och politiska karriär. Här tar han upp såväl ljuspunkterna som mörkret från sitt liv och ger läsaren på så sätt fragment av den personen han är idag. Väldig arg eller som han själv kallar sig ”glad liten skit”. Biografin börjar mörkt i det som Bali har valt att kalla ”slutet”; nämligen skandalen från förra året och anklagelserna om sexuella närmanden mot en 15-årig flicka. Därifrån kastas vi in i en virvelvind där känslor, händelser, minnen och åsikter virvlar runt oss och bjuder oss endast på ögonblicksbilder av Balis liv och hans person. Det går snabbt och det är spretigt.
Ett av ögonblicken vi får ta del av är Balis ostadiga barndom. Hur han kom till Sverige som ensamkommande; endast fyra år gammal, flyttades runt om i nio olika fosterhem och sedan dess har flera kvinnor som han kallar ”mamma”. Hans familj tillhörde Folkets Mujahedin (en grupp med marxistiska läror och som själva säger sig tillhöra ”demokratisk och sekulär islam”). Enligt deras sätt ska barn inte knyta sig an till föräldrarna och skapa känslomässiga band. I Sverige hade gruppen ett stadigt grepp om familjeplaceringarna. I all välmening och naivitet lät socialtjänsten gruppen styra vilken familj Bali skulle bo hos samt hur länge. Det är anledningen till hans nio förflyttningar.
Ett annat ögonblick läsaren får ta del av är Balis ungdom, hur han bodde på hem med andra Mujahedin-barn, startade en ”kriminell” bana i skolan, arbetade som pizzabagare i Jokkmokk och mot alla odds hamnade på ”rätt” väg. Ett föga förvånande ögonblick som vi får ta del av är Balis politiska karriär, hur han halkade in i Moderaterna, skapade sig en följarskara på sociala medier och blev den frispråkige, vattendelande politikern som alla antingen älskar eller hatar. Andra ögonblick vi får ta del av är när Bali rangordnar talare, spyr galla på Carl Bildt, diskuterar kultur och funderar kring om han är tillräckligt elak.
Mina nio liv: Min läsupplevelse
Jag visste inte mycket om Hanif Bali innan jag började läsa den här biografin. Det jag visste var att han tillhör Moderaterna och att hans frispråkighet i sociala medier har varit omdiskuterad både inom och utanför det egna partiet. Att han är en vattendelare. Därför hade jag inga som helst förväntningar på Mina nio liv, mer än att jag hoppades att det skulle vara fler kattreferenser i den. Spoiler-alert: det finns inga katter i boken förutom den på omslagsbilden!
Positivt
Jag rös av berättelserna från Balis barndom. Hur han från 4-års ålder, i Sverige, fick byta hem hela nio gånger. Endast en av dessa gånger hamnade han i en svensk familj. En period i sitt liv som han kallade för paradiset. Men här blev han inte långvarig. Anledningen var att han, enligt Folkets Mujahedin, höll på att förlora sina kulturella rötter. I biografin är hans besvikelse och bitterhet mot socialtjänstens blåögdhet ett återkommande faktum och det går att anta att det var det som formade Bali till den man han är idag. Den här delen skildrar Bali starkt och man undrar samma sak som han; hur kunde främmande människor godtyckligt flytta honom från fosterfamilj till fosterfamilj; med myndigheternas godkännande? Han har all rätt att vara arg. Och arg är han.
En annan del jag tycker är intressant är hans ungdomsår. Hur han mot alla odds kom in på rätt väg. Det finns mycket igenkänning där och jag skrattar bland annat högt när han berättar om sin ”kriminella” bana i skolan. I dessa ögonblick blir Bali mänsklig och då tycker jag att det är synd att folk inte ger honom chansen, utan dömer ut honom från Twitter-inlägg.
Negativt
Men som helhet är boken för spretig. Jag upplever inte att det finns någon röd tråd och jag förstår inte heller riktigt vad han vill förmedla med boken. Det här kan bero på mitt ointresse för politik i allmänhet och politiker i synnerhet. En annan sak som jag reagerar på är språket. Då Bali är van vid Twitter och Facebook, påminner språket i boken mycket om texter på sociala medier och gör sig bättre i ett fräckt Facebook-inlägg än i en biografi. Kopplat till sociala medier använder Bali många engelska uttryck, som jag som svensklärare är allergisk mot, speciellt i formella texter. Jag upplever att det blir för käckt och för mycket. Språkbruket får mig också att fundera på vilken publik han vänder sig till, om det först och främst är tänkt för hans följarskara på Twitter.
Slutsats
Mina nio liv är Hanif Balis chans till en självförklaring. Det finns kapitel som ömsom är roliga ömsom är ledsamma. Jag får förståelse för honom som person och hans ilska mot socialtjänsten. Jag förstår hans agg mot byråkratin och hans rädsla för det växande parallellsamhället. Innehållet är läsvärt men jag hade uppskattat en tydligare röd tråd samt ett mer avskalat språk… och någon mer kattreferens hade inte skadat!