Städerskan – Nita Prose

Charmig, smart och medryckande!

Städerskan av Nita Prose är en av romanerna som har synts mest i mitt flöde på bokstagram. Därför var det självklart att jag skulle läsa den så fort den hade översatts på svenska. Tack Albert Bonniersförlag för att jag fick äran att läsa och recensera denna pärla.

”Jag är din städerska. Det är jag som städar ditt hotellrum, som smyger in som en ande när du driver runt på stan utan att bry dig det minsta om röran du lämnat efter dig, eller vad jag kan få syn på när jag är där./…/ När jag är klar med uppgiften är ditt rum som nytt./…/ Det är som om du aldrig varit där. Som om all din smuts, alla dina lögner och svek har gnuggats bort. Jag är din städerska. Jag vet så mycket om dig. Men vad vet du egentligen om mig?”

Nita Prose, Städerskan, 2022;7

Prologen i Städerskan är en av de bästa prologerna som jag någonsin har läst. Den fångar inte bara huvudkaraktärens säregenhet, utan också mig som läser och jag hålls fången till sista sidan.

Städerskan: Handlingen i korta drag

I Städerskan följer vi städerskan Molly som arbetar på det anrika Regency Grand Hotel. I jobbet är hon exceptionell, oklanderlig och noggrann. Hon städar rummen till perfektion. Hennes livsfilosofi är att var sak har sin plats. Men privat är hon en enda röra. Hon har svårt i kontakten med människor och förutom de lärdomar som lever kvar efter hennes nyligen bortgångna mormor har hon ingen vid sin sida.

Molly är van vid att vara osynlig både på jobbet och privat, varför skulle någon lägga märke till henne när hon bara är en städerska? Men en måndag vänds hela hennes tillvaro upp och ner när hon hittar en av de återkommande hotellgästerna, Mr Black, död i sin säng. Nu blir hon inte bara synlig, utan också granskad, ifrågasatt och mordmisstänkt. Molly bestämmer sig då för att ta reda på vad som egentligen hände Mr Black och därigenom rentvå sitt rykte och kunna återgå till sitt lugna och stillsamma liv. I sökandet efter sanningen finner hon inte bara riktiga vänner, utan också en familj.

Städerskan: Min läsupplevelse

Jag gillade Städerskan som roman, men framförallt gillade jag huvudkaraktären Molly. Hon är ”annorlunda” och så mycket förstår hon. Hon har svårt för interaktion med människor, tar saker och ting för bokstavligt, kan inte läsa av ansiktsuttryck och berättar sin historia på ett uppstyltat och naivt sätt. Som läsare ser jag sådant Molly missar och förstår att folk i hennes omgivning driver med och utnyttjar henne. Det gör ont i hjärtat att se Molly välja ”dåliga ägg” framför de bra och jag vill bara hjälpa henne, men ju mer jag lär känna Molly inser jag att hon lär sig. Att hon utvecklas och framför allt att hon klarar sig utan min hjälp. Jag gillar att Molly ser världen på ett enkelt sätt och att hon alltid är snäll, men mest gillar jag att se henne växa och utveckla nya relationer. Världen behöver fler som Molly!

Det jag inte gillar är många av de andra karaktärerna i romanen. Hur trångsynta de är. Hur de utnyttjar Mollys godhet. Prose har inga gråskalor i sitt karaktärsbygge, utan det är antingen svart eller vitt och det känns inte så troligt. När det kommer till själva mordet och spänningen kring det, blir detta lite av en mysdeckare. Det är lite Cluedo möter Miss Marple. Prose skriver på ett lättillgängligt och lättsamt sätt samtidigt håller hon mysteriet intressant med oväntade vändningar och inslag. Men, det är framförallt Mollys historia som driver denna handling framåt.

Slutsats

Jag förstår helt klart hypen kring Städerskan och därmed varför den är det mest återkommande romanen i mitt flöde. Den är lättsam och låter oss komma nära inpå Molly som är en otippad hjältinna och lär oss att utmana våra fördomar. Det här är en helt klart läsvärd roman och en grym debut. Prose, tack för att du gav mig en ny vän i Molly.