Provocerande, obehaglig men ändå läsvärd!
Det här var min andra bekantskap med den högt hyllade R. F. Kuang. Jag har tidigare i år läst Babel av henne och nu var det dags för Yellowface. Tack Albert Bonniers Förlag för att jag fick chansen att läsa den på svenska och tack bokklubben för att ni ville ge Kuang en ny chans efter att Babel hade gett oss blandade läsupplevelser.
Yellowface: Handlingen i korta drag
Yellowface är en roman om identitetsstöld, kulturell appropriering, sociala medier, cancelkultur och giftig vänskap. Men det är också en roman om hur bokbranschen fungerar.
I romanen följer vi författaren June Hayward. Hon kämpar med att slå igenom som en bästsäljande författare, men får mest gå i skuggan av sin vän Athena Liu, som är en litterär stjärna. Allt hon skriver säljer och hon tycks med varje roman bara bli bättre och bättre. När Athena oväntat dör, ser June sin chans. Hon ska bli den nästa Athena Liu. I sin väska har hon nämligen Athenas nyss färdigställda manus; en roman om kinesiska arbetare på västfronten. Vad skulle hända om hon gav ut boken som sin?
Det blir födelsen av succéförfattaren Juniper Song. En ifrågasatt men samtidigt hyllad författare. Kritiserad och problematisk. Kan någon som inte har asiatiskt ursprung verkligen skriva en rättvis roman om kinesiska arbetare på västfronten? June gör allt i sin makt för att bevisa för alla att det går. Men när misstankar riktas mot de stulna framgångarna inser June hur långt hon är beredd att gå för att behålla det hon anser sig ha förtjänat. Och det är långt…
Yellowface: Min läsupplevelse
Som jag nämnde inledningsvis är Yellowface min andra bekantskap med R.F. Kuang. Den första var Babel som jag gillade men inte var helt såld på. Framförallt hade jag svårt att komma in i läsningen och kämpade mig igenom bokens alla sidor och fotnoter. Yellowface var dock en mycket enklare läsupplevelse. Redan i bokens inledande rader var jag fångad och läsningen var förhållandevis smärtfri. Kuang kan skriva och har ett vackert språk som jag avundas av.
Men, och det är ett stort MEN. Jag trodde verkligen att den här boken skulle slå andan ur mig, men när jag hade slagit igen den var jag frustrerad. Och nu när jag sitter och skriver några ord om den vet jag inte riktigt vad jag tycker om den. Kuang bygger upp en intressant och obehaglig historia, som i början är fartfylld och övertygande. Hon lyfter många intressanta och viktiga ämnen för diskussion. Men tyvärr dör boken i slutet. Tog orden slut? Hände någonting i hennes liv så att hon inte lyckades slutföra den så som hon hade påbörjat den? Jag ville ha så mycket mer av slutet, för jag hade lovats så mycket under bokens gång. Men när slutet kom var det inte alls tillfredsställande. Istället kändes det slafsigt och hastigt.
Nu när det har gått lite tid sedan jag läste ut Yellowface har jag förlikat mig med att det är en sådan bok, som du antingen älskar eller hatar. Troligtvis också en bok som du älskar att hata och hatar att du älskar. Onekligen är det en bok som framkallar starka reaktioner hos sina läsare och bara det gör kanske att Kuang är förtjänt av alla hyllningar, men jag vet inte. Efter att ha läst två romaner av henne undrar jag om hon endast kan skriva den här typen av romaner eller om förlagen ”tvingar” henne till det.
Slutsats
Yellowface är en intressant bok om många olika och viktiga ämnen, men kanske för många. Det känns som att Kuang vill undervisa oss och jag vet inte om jag gillar det fullt ut. Jag tycker inte heller att hon lyckas avsluta boken på samma nivå som hon påbörjade den. Men ändå tycker jag att det är en läsvärd roman och jag är glad att jag har läst den.