Välskriven, beckmörk och paralyserande!
En av de första personerna som jag började följa när jag startade min bokstagram var Christina Öhman. Hon höll då på att skriva sin debutroman om kråkan, allas vår favoritkaraktär. Jag fastnade direkt för kråkan och visste att jag ville veta mer om henne. Sedan dess har jag följt hennes resa genom Under-serien. Här kan ni läsa mina recensioner av Under svart himmel och Under mörk jord. Men nu kommer en recension om den tredje och sista delen…
Under blanka fjäll: Handlingen i korta drag
Under blanka fjäll är som sagt den tredje och avslutande delen i den hyllade och skräckinjagande serien Under. I den följer vi Victoria som vi lärde känna i Under mörk jord. Hon börjar tappa greppet om verkligheten efter det som hände i skogen i föregående bok. Hennes yta har spruckit och hon blir som besatt. Gränserna mellan den hon var och den hon är suddas ut när minnen från hennes förflutna sipprar igenom den spruckna ytan och blottar ett hotfullt djup.
Det enda som lugnar henne är hennes ormar. Med ormarna kan hon vara sig själv. Hon kan sitta trollbunden i timmar av deras slutna världar och deras vackra, blanka fjäll. Allt annat förlorar betydelse i jämförelse med dem. Till och med Doris, hennes älskade Doris.
En dag, när hennes mardrömmar blir till en vaken verklighet, och en väsande röst ekar mellan hemmets väggar, flyr hon. I sin flykt dras hon ner i en spiral av vansinne, förtvivlan och besatthet. Men vad kommer hon finna på botten?
Under blanka fjäll: Min läsupplevelse
Oj, jag har sagt det innan men jag kan säga det igen. Christina Öhman måste vara Sveriges bästa skräckförfattare! Nej, jag har inte läst många andra skräckböcker, men det behöver man inte för att veta. Hon är här för att stanna! Öhman har en förmåga att skriva berättelser som innehåller minst 50 nyanser av svart och som är vackra och fasansfulla på en och samma gång.
Precis som i de föregående två verken är det Öhmans språk som fångar mig och guidar mig genom berättelsen. Hennes språk är oklanderligt när hon gestaltar sina karaktärer och miljöer. När hon skapar stämning. En stämning jag både älskar och är rädd för. Som jag blir fascinerad och illamående av på en och samma gång. Stämningen blir fulländad genom att Öhman kombinerar sin prosa med de små svartvita illustrationerna. Detta blir för mig en perfekt kombo och gör boken till en fullträff.
I den här boken är vår huvudkaraktär Victoria som vi lärde känna i Under mörk jord, men här ges Victoria en egen berättelse. En berättelse som är så djup och mångbottnad att jag som läsare tappar orienteringen och förmågan att greppa vad som är sant och vad som inte är det. Jag ifrågasätter allt jag ser och hör, samtidigt som jag köper det fullt ut. Öhman är skicklig på att dra ut på pinan och plåga oss fram till slutet. Och vilket jäkla slut sedan.
Första boken tyckte jag att det var lite för många skräckelement i, dessutom tyckte jag att; hör och häpna, den var något för snäll. Andra boken tyckte jag fokuserade för lite på spindelflickan men tredje boken är allt jag velat ha och önskat mig. Under blanka fjäll är avskalad. Den fokuserar på Victorias mörker. Och ormarna är där för att gestalta detta mörker. Men ändå är den här boken väldigt rå. Och jag älskar varje sekund av den, samtidigt som jag är vettskrämd, sorgsen, illamående och mörkrädd. Det här är mörk, mörk, mörk… magi!
Slutsats
För dig som älskar skräck, är det inget snack om saken. Du ska, och bör, läsa Under- serien i allmänhet och Under blanka fjäll i synnerhet. Men även du som, liksom jag, inte är en van skräckläsare kan ha behållning av den här romanen. Med ett mästerligt språk, som är svårt att inte avundas av, behandlar Christina Öhman allmänmänskliga teman och känslor i den här boken. Den, liksom de föregående böckerna i serien präglas av en träffsäkerhet och den andas skicklighet. Men om du ska läsa den, bör du läsa den som en tredje och avslutande del i serien Under. Då får du alla nyanser och djup som behövs för att uppskatta denna bok. Även om jag tror att den är tillräckligt välskriven och bra för att fungera som en självgående roman.
Slutligen vill jag säga; Tack Christina. Tack för att jag har fått följa din resa från debutant till, enligt mig, Sveriges bästa skräckförfattare. Och tack för det här äventyret. Jag har älskat varenda steg av det, men jag ska vara ärlig med att säga att jag har varit livrädd också. Jag har varit illamående, mörkrädd och vettskrämd. Stundtals har jag varit paralyserad. Men du har hela tiden varit där och hjälpt mig igenom skräcken. Tack för det!