Melankolisk, vemodig men också hoppfull!
För några veckor sedan hamnade jag och min man i en livlig diskussion om Mumin. Jag råkade säga att jag aldrig hade tittat på Mumin och min man förfasades över detta. Då kunde jag i alla fall kontra med att jag hade läst en och en annan Muminbok. Närmare bestämt fyra stycken; Det osynliga barnet, Kometen kommer, Pappan och havet och nu senast Trollvinter. Och genom dem har jag förälskat mig i Tove Janssons karaktärer. Trollvinter är inget undantag. Tack Förlaget för att jag fick läsa och avnjuta den i fyrfärg!
Trollvinter: Handlingen i korta drag
I Trollvinter har det blivit vinter i Mumindalen. Allting tycks vara precis som vanligt. Muminfamiljen ligger i dvala som de gör varje vinter mellan november och april. Men i januari denna vinter är det någonting oförklarligt som väcker Mumintrollet. Till en början försöker han somna om men efter ett tag inser han att det är bättre att stiga upp.
Först känner han sig rädd och ensam i det sovande huset. Utanför är det vitt, kallt och tyst. Men så småningom upptäcker han en helt ny värld, som både lockar och skrämmer. Den snöiga världen är både vit och mörk, och den är full av faror och förunderliga varelser. Men han är inte ensam. Mumintrollet har både Lilla My och Too-Ticki vid sin sida. Och många andra hemlighetsfulla varelser som flyttar in i Mumindalen för att fly undan kylan.
Trollvinter: Min läsupplevelse
Trollvinter har ett mörkare och dystrare skimmer om sig och på sätt blir den också lite spöklik. Vintern blir en symbol för både isolering och en ny början. I boken finns många allvarliga teman som exempelvis döden och ensamheten, men den handlar också om att våga möta sina rädslor och omfamna förändring.
Tove Janssons prosa är både poetisk och målande, och hennes beskrivningar av den snötäckta Mumindalen är lika vackra som skrämmande. Hon fångar vinterns mörker och kyla, men också dess skönhet och stillhet. Språket, humorn och det direkta tilltalet ger en känsla av närhet. Jag är där bland alla dess förunderliga varelser. Jag både roas av och oroas för Mumintrollet när han upptäcker en värld som för honom är helt främmande. Men jag är glad att Too-Ticki finns där för att hjälpa honom att förstå sig på det osäkra och obekanta; som exempelvis de varelser som kommer fram under vintern. Så småningom lär sig Mumintrollet att uppskatta vinterlandskapets skönhet och vänskapen med dem han möter, hur udda de än är.
Jag gillar också att jag här återser några gamla bekantskaper, samtidigt som jag skapar nya. Too-Ticki är en karaktär som inte har haft så stor plats i de böckerna jag tidigare har läst, men här blir hon framträdande och jag kan inte annat än att älska henne. Hennes lugn och hennes empati för alla levande varelser får mitt hjärta att svämma över för henne. Förutom Too-Ticki, får även Lilla My större plats i denna berättelse. Lilla My är liten, men hon har en enorm personlighet som jag älskar. Lilla My, som är eldig och självständig, blir en kontrast till Mumintrollet i denna berättelse. Med sin busiga karaktär, sitt häftiga temperament, och sin vassa tunga trivs Lilla My i farliga situationer som denna. Hon är varken rädd för snö eller is och lär sig åka både skidor och skridskor. Något som gör både Mumintrollet och mig stirriga av förtjusning!
Slutsats
I grund och botten är Trollvinter en barnbok, men den är helt klart mörkare och mer rakt på sak, än andra barnböcker. Då boken skildrar svåra känslor som vi alla känner är den inte bara tidlös, utan kan läsas av alla i alla åldrar. Boken är både melankolisk och hoppfull, fylld av Tove Janssons karakteristiska humor, klokhet och illustrationer.
Jag älskade verkligen Trollvinter och kan starkt rekommendera den. Både som ljudbok med Mark Levengood som uppläsare och som läsebok där du kan njuta av Janssons fantastiska målningar.