Under mörk jord – Christina Öhman

Rå, kuslig och fasansfull!

En av de första personerna som jag började följa när jag startade min bokstagram var Christina Öhman. Hon höll då på att skriva sin debutroman om kråkan, allas vår favoritkaraktär. I våras fick jag äntligen chansen att läsa den. Här kan du läsa recensionen. I oktober i år var det dags för Under mörk jord…

Under mörk jord: Handlingen i korta drag

Under mörk jord är den andra delen i Under-serien. I den följer vi Dennis, som vi lärde känna i Under svart Himmel. Han var Lars enda vän förutom Kara, men sedan han var med om den fruktansvärda olyckan och hans ansikte blev vanställt har han gått under jorden. In i depressionen och missbruket.

Han räddning kommer tack vare det nya jobbet som obduktionstekniker. Det blir hans trygghet; bortom åsyn för andra. Men friden blir kortvarig, då de en dag får in en kropp som är mer spindelliknande än människoliknande. Medan han och hans kollega undersöker denna spindelliknande varelse fylls han av obehagliga minnesbilder som han helst inte vill väcka till liv.

När kroppen försvinner börjar mardrömmen och hans sköra tillvaro blir återigen hotad att slukas av mörkret…

Under mörk jord: Min läsupplevelse

Okej, jag har inte läst många skräckromaner men jag tänker ändå sticka ut hakan och säga att Christina Öhman måste vara Sveriges bästa skräckförfattare. Jag har svårt att tänka mig att det finns andra som kan skapa så kusliga och vemodiga berättelser, som hon. När jag läser hennes romaner är jag fascinerad och illamående på en och samma gång.  

Precis som i debutromanen, är det genom sitt språk, sina karaktärer och miljöer som Christina greppar tag i mig och drar in mig i handlingen. In i en väv av onda krafter och mörka skuggor. Jag står där, i mörkret, och jag ryser. Jag försöker röra mig men min kropp är paralyserad av skräck. Då är det skönt att Dennis finns där att vandra i mörkret med mig.  

Christina Öhman skapar en berättelse som är både kylig och känslomässigt resonant. Skräcken härrör inte bara från de övernaturliga elementen, även om spindelflickan ensam skulle kunna sätta skräck i oss, utan också från de komplexa och ofta mörka aspekterna av den mänskliga naturen. Som när vi följer Dennis genom hans mörker och möter hans inre demoner. Genom att låta Dennis bli huvudkaraktär fördjupar Christina sig i teman som ensamhet, sorg, svunna tider och ondskans natur.  Det är dystert, stämningsfullt, vemodigt, rått, fasansfullt, mörkt och kusligt. Och visst gillar jag att vi får följa Dennis mycket, men jag hade önskat mer fokus på spindelflickan. Jag hade velat veta vad som driver henne. Och jag känner inte alls att jag fick samma närhet till henne som till Kara, vilket är otroligt synd, men samtidigt kanske lite skönt?!

Slutsats

Jag avslutade förra recensionen med att skriva ”Nu längtar jag enormt mycket till del två och ännu mer råhet, mörker och ondska.” Vi kan väl säga att mina ord blev Christinas lag. Den här boken är mycket råare och mörkare. Ondskan är mycket ondare. Och för mig som egentligen är lättskrämd och feg; är den stundtals lite för otäck. Den andas skräck hela tiden. Både psykisk och fysisk. Men för dig som älskar skräck, är den här boken ett givet val. Du måste läsa den och helst också dess föregångare som ger dig en bakgrund till Dennis historia.