Supernova – Callum Bloodworth

Söt, charmig och förutsägbar!

I augusti i år släppte Callum Bloodworth sin fjärde roman Supernova. Efter att tidigare ha läst och älskat Berätta tre saker och  36 frågor om kärlek var jag otroligt spänd att få läsa Supernova. Mina förväntningar var med andra ord superhöga, men höll boken måttet? Den som läser vidare, vet svaret.

Supernova: Handlingen i korta drag

Callum Bloodworths Supernova handlar om Nova som inte vet vem hon är. Hon har precis tagit studenten och klivet ut mot det som ska bli hennes bästa sommar. Tror hon. Men inom loppet av några dagar rasar hela hennes liv samman, när tre saker inträffar: hon blir dumpad av Zebastian, hennes bästa vän, Laura, lämnar henne för att leva Livet i London och fiket som hon skulle sommarjobba på tvingas stänga. Kvar blir Nova. Vem är hon utan Laura och Zebastian?

Jo, hon är ensam, arg och arbetslös, men hon har en karta över Niversjö, en gång utsedd till Sveriges tråkigaste stad, en påse guldstjärnor och ett par fula träningsstrumpor som hon inte vill ha. Nu börjar Novas motattack mot världen, men också jakten på färg och sökandet efter sig själv. Hon postar ett bytes-inlägg i den lokala Facebook-gruppen och får svar av mack-killen Leo i Flodsta. Här börjar Novas bytesresa. Men också sommaren. På en bensinmack. I Flodsta. Tillsammans med Leo och ett gäng tillplattade chokladbollar ger hon sig ut på jakt efter färgexplosioner, sockervadd och upplevelser att minnas. Och tillsammans med Leo tar hon klivet ut mot stjärnorna.

Supernova: Min läsupplevelse

Jag är lite splittrad när det kommer till Supernova och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Callum Bloodworth har tidigare skämt bort mig med sina bevingade ord och sitt rika persongalleri. Jag har hittills hyllat allt han har skrivit och avundats hans känsla för språket. Det är föga förvånande att även Supernova innehåller Callum-typiska inslag och då glömmer jag både tid och rum. Men jag tycker samtidigt att det förekommer en del plattityder i boken och det vet jag inte hur jag ska förhålla mig till. 

Jag gillar Nova och Leo. Och jag gillar till en viss grad den enkla och söta handlingen. Men jag tror att jag hade förväntat mig mer?! Eller något annat?! Men när jag hade slagit igen boken kändes det som att jag hade läst Berätta tre saker, fast med andra namn och utan sjukdom. En mer “sockervaddig” version av den: fluffig och lättsmält. Jag trodde till och med vid ett tillfälle i boken att Leo bara fanns i Novas tankar och att det skulle visa sig att Nova egentligen hette Liv och att detta var hennes “tänk-om-liv” med Dag. 

Som sagt hade jag behövt något annat. Kanske att rollerna var ombytta. Att killen fick vara den gnälliga och att tjejen fick rädda dagen. Jag tycker nämligen att både Nova och Leo har intressanta bakgrundshistorier men de får inte så stor plats i boken, vilket är oerhört synd, samtidigt som jag kan förstå det. Men jag liksom Nova gick och väntade på färgexplosioner. När Novas kom och målade hennes liv i alla världens färger, uteblev dock mina. Eller de kom små färg-pysar här och där. Men ingen explosion. Missförstå mig rätt nu, jag tycker fortfarande om den, men jag hade förväntat mig något mer.

Slutsats

Supernova är en stilistiskt vacker bok. Det är en berättelse om ensamhet, sorg, vänskap, familjerelationer och att hitta sin plats i stjärngalaxen. Vissa delar är så magiska att jag förlorar mig i såväl tid som rum, medan andra delar är lite för söta för min smak. Jag förstår tanken bakom det; som är otroligt fin; att det finns gott i alla människor. Men jag som har läst Callums tidigare verk, och redan bekantat mig med sockersöta bakelser, ville ha mer. Behövde mer.