Rå, humoristisk och hjärtskärande!
Jag läser sällan biografier. Men Jennette McCurdys biografi Jag är glad att mamma dog fångade mitt intresse. Det kändes som den speglade mina två personligheter väl; Taylor Swift och Amy Winehouse. Den något mörka titeln talade till min inre Amy Winehouse och det söta och oskyldiga omslaget talade till min inre Taylor Swift. Tack Book Mark för att jag fick läsa.
Jag är glad att mamma dog: Handlingen i korta drag
Jag är glad att mamma dog är en fängslande och humoristisk memoar skriven av Jennette McCurdy. Den handlar i första hand om Jennette McCurdys komplexa relation till sin mamma, men den handlar också om destruktiva mönster och den inre kampen som McCurdy har genomlevt under sina år som barnskådespelare på Nickelodeon.
I boken, med den provocerande titeln, berättar McCurdy om hur hennes mamma drömde om att se henne som en filmstjärna. Mammans dröm blev hennes mardröm, då mamman tidigt började styra och kontrollera hennes liv. Redan som sexåring var McCurdy på sin första audition och därefter följde år av strikt matkontroll, övervakning av kroppsvikt och ett konstant tryck att uppnå perfektion. Exempelvis duschades hon av sin mamma och vägdes upp mot fem gånger per dag fram till att hon var 16 år.
Genom bokens gång får läsaren dyka djupare in i både McCurdys uppväxt och de svåra utmaningar hon mötte som en ung skådespelerska. Hon är mest känd som barnstjärna i Nickelodeons sitcom, iCarly, där hon spelade den fräcka och roliga Sam. Men bakom kulisserna var livet allt annat än roligt. Och McCurdy var allt annat än fräck. I skuggan av McCurdys framgång och berömmelse, fanns allvarliga ätstörningar, självhat, tvångssyndrom och ångest. Vändpunkten och räddningen för Jennette McCurdy inträffar när hennes mamma dör i cancer. McCurdy är då 20 år och väger 40 kilo, samtidigt spelar hon huvudrollen i iCarly spinoffen, Sam & Cat. Detta blir början på en svår resa mot självläkning och självacceptans.
Jag är glad att mamma dog: Min läsupplevelse
Innan jag började läsa Jag är glad att mamma dog, hade jag ingen relation till Jennette McCurdy. Anledningen till att jag valde att läsa den var, som jag skrev innan, titeln och omslaget. Därför visste jag inte vad jag skulle förvänta mig, men i samma stund som jag öppnade boken var jag fast.
Med en kombination av mörk humor, smarta anekdoter, värme, självdistans och ärlighet skapar McCurdy en unik, ärlig, gripande, hjärtskärande, modig, uppslukande och personlig berättelse om relationen till sin mamma, påfrestningarna av kändisskapet, kontroll och självutplåning. Men hon tar också med oss på sin resa mot självläkning.
McCurdy visar här att hon är mer än bara en barnstjärna. Hon är en författare och en inspirationskälla för dem som kämpar med liknande utmaningar. Genom sin berättelse ger hon läsaren en inblick i sitt liv och skapar på så sätt en intim känsla av samhörighet och empati mellan sig själv och läsaren. McCurdy ger läsaren chansen att uppleva den mörka, smärtsamma, utmanande och komplexa verkligheten bakom den glittrande ytan av berömmelse och framgång, samtidigt som hon också uppmanar andra att våga vara sårbara och söka hjälp när det behövs.
Hon guidar läsaren genom sina prövningar och bedrifter, såväl från yrkeslivet som det privata. Den här blandningen av professionella och personliga berättelser ger memoaren verkligen en djupare dimension och jag kan inte förstå hur jag har missat hennes historia. När jag har läst boken förstår jag titeln. Det finns inte några som helst tvivel om att McCurdy älskade sin mamma och gjorde allt för att göra henne nöjd, trots att hon förlorade sig själv i processen. Men det går också att förstå att mammans död blev räddningen för henne. Vem vet vad som hade hänt med henne om mamman inte hade dött?!
Slutsats
Jag kommer inte komplicera till det alls här. Kort och gott skriver jag: Jag är glad att mamma dog är en bok som alla borde läsa. Punkt.