Inferno – August Strindberg

Förvirrande, obehaglig och genialisk!

I slutet av juli kände jag för att läsa en kort bok. Min tanke var att jag skulle hinna läsa ut den snabbt så att jag skulle hinna läsa ännu en innan månaden var slut och på så sätt ha läst nio böcker under månaden. Lotten föll på August Strindbergs Inferno. En bok på cirka 160 sidor. Den skulle jag kunna läsa ut på en dag. HA, det trodde jag…

Inferno: Handlingen i korta drag

Det går att påstå att Inferno är ett utdrag ur, eller kanske också en bekännelse från August Strindbergs eget liv. Bokens berättare påstår sig vara Strindberg själv och han tvingas under handlingens gång att flytta ett otal gånger på grund av att han tror sig bli förföljd. Han tycker sig i det dagliga livet se tecken överallt och han känner hela tiden att jordelivet styrs av en sträng, högre makt. Djävulen eller Gud. Ont eller gott? Vem vet?! Handlingen utspelar sig under några år i mitten av 1890-talet, då Strindberg levde under ständig förföljelsemani och kände föraningar i det mesta han företog sig.

I boken beskrivs det psykotiska sammanbrott som Strindberg led av efter skilsmässan från frun. Han engagerar sig starkt i alkemi och fantiserar om att skapa guld, samtidigt som han misstänker att alla, till och med djävulen, är ute efter honom. Här får vi följa Strindberg när han flyttar mellan städer, känner hur elektriska fält kommer från ingenstans för att slita isär honom, ser tecken i allt, läsa Swedenborg, Nietzsche, Balzac och GT samt offrar sina vänner, sin familj och sin sinnesro i sin övertygelse om att han är den utvalde.

Inferno: Min läsupplevelse

Vilken. Förvirrande. Och. Obehaglig. Bok.

Jag har inte läst mycket av Strindberg, men jag är ändå glad att jag har läst Inferno. Eller är jag det? Det är en kort bok, men den berättar utan tvekan mycket om August Strindberg. I Inferno framstår Strindberg som en galning som tror att alla är efter honom, men ur diset av hans galenskap lyser en del av konstnärsgeniet igenom. I boken fokuserar Strindberg på sin livskris, när han tvivlade på allt och alla, främst sig själv. Boken följer inget linjärt flöde utan hoppar mellan händelser och miljöer, i ett osammanhängande virrvarr, vilket förstärker känslan av galenskap och ”febertillstånd”. Strindberg skriver här om religiösa vanföreställningar, ockultism, demoner, hallucinationer och sin förföljelseparanoia där alla vill skada honom. Varje åskväder är en personlig attack och varje vindpust en demon.

Trots att boken inte är längre än 160 sidor, tog det mig lång tid att läsa ut den. Jag påbörjade den och fick backa efter 15 sidor för att jag inte kunde hänga med. Vid omläsningen klarnade de första sidorna något men när boken var utläst kändes det som att jag vaknade upp ur en feberdröm. Genomblöt, förvirrad och med en obehaglig känsla i kroppen. Känslan höll i sig, men innehållet i drömmen var helt borta. Jag vet att känslan av boken var djupt obehaglig men någon djupare analys av vad boken handlar om kan jag inte ge. För jag vet inte. Den handlar om allt, samtidigt som den inte handlar om någonting och där får jag ge Strindberg en applåd. Det är ändå ett genidrag att förvirra läsaren till den grad att hen varken vet ut eller in, upp eller ned, bak eller fram.

Trots att jag inte förstod mer av boken än att Strindberg måste ha mått väldigt dåligt, tyckte jag att känslorna boken framkallade påminde om känslorna jag fick när jag läste Brott och Straff. Jag kände mig galen tillsammans med huvudkaraktärerna och det är väl värt något?!

Slutsats

Inferno är en kort bok med en vacker prosastil. Det finns otroligt skickliga och vackra beskrivningar i boken. Men den är så förvirrande att jag inte vet vad jag tycker om den eller vem som bör läsa den. Därför låter jag bli att säga något mer. Läs den, eller låt bli…