Stämningsfull, känslosam och ojämn!
Jag tackar Stagneliusskolans bibliotekarier i allmänhet och Malin i synnerhet för ständigt nya boktips. Utan Malins mail med boktips hade jag aldrig riktat min blick åt Sofia Lundbergs roman Och eken står där än. Den har en del likheter med Det slutar med oss men är samtidigt väldigt olik den.
Och eken står där än: Handlingen i korta drag
Sofia Lundbergs roman Och eken står där än handlar om nyligen frånskilda Esther som har tappat fotfästet efter att ha levt i ett destruktivt och våldsamt äktenskap. Hennes före detta man Alex utsatte henne för såväl psykisk som fysisk misshandel och förminskade henne till den grad att hon har förlorat sig själv. Vem är hon nu? Hur lever hon nu? Saknaden efter sonen Adrian, nu när de inte lever tillsammans på heltid, är plågsam och ensamheten när han inte är med henne lika så.
För att finna tröst under de ensamma dagarna promenerar hon ut till en gammal ek på en äng vid vattnet. Där möter hon en dag en äldre dam vid namn Rut. Rut fokuserar på det vackra i livet och genom sin livshistoria väcker hon Esthers livsgnista igen. En vacker vänskap utvecklas mellan de båda kvinnorna, men plötsligt en dag är Rut borta. Esther bestämmer sig då för att leta rätt på henne och sökandet tar henne till Ruts andra hem, Italien. Problemet är bara att Esther inte vet mer än att Rut hade ett stenhus vid Comosjön. Resan till Italien förändrar Esthers liv för alltid. Hon finner inte bara svaren på gåtan Rut, utan också vänner för livet och framförallt finner hon sig själv.
Och eken står där än: Min läsupplevelse
Och eken står där än är en vackert skriven roman som griper tag i läsaren och berör. Den talar till hjärtat. Romanen handlar om saknad, skuld, vänskap, kärlek och känslan av otillräcklighet men den handlar också om att hitta sig själv efter en destruktiv relation. När jag läser den går jag igenom två känslolägen. Det ena är vemod, smärta och ilska. Det är kopplat till Esthers och Ruts dagboksanteckningar. Mitt hjärta brister när jag får läsa om de båda kvinnornas öden. Det skaver och river. Här blir jag ett med karaktärerna och berörs nästan till tårar när jag läser om de svåra stunderna i de båda kvinnornas liv.
Men så hamnar jag i det andra känsloläget som är mer dominerat av förvirring och irritation. De här känslorna kopplas till Esthers relation till Rut. När Esther träffar Rut blir hon som en helt annan person. I deras möten upplever jag Esther väldigt irriterande och inte så trovärdig. Från att vara väldigt reflekterande och mogen i sina tankar kring sin relation till Alex, blir hon här väldigt omogen och barnslig. Nästan besatt av Rut. Vilket är på gränsen till obehagligt. Inte heller finner jag det trovärdigt att hon bara skulle slösa alla sina pengar och också ge bort sina dagar med Adrian för att åka till Italien och leta rätt på Rut utan att veta var hon skulle leta… Ja, jag förstår att det är en feel-good men den är kanske lite väl ojämn för att jag ska köpa det rakt av.
Slutsats
Nä, det här var inte lätt. Samtidigt som Och eken står där än är vackert skriven och vissa delar verkligen talar till mig, kan jag inte förbise de delarna som får mig så irriterad att jag flera gånger funderar på att inte fortsätta läsa. Betyget blir något svalt, men Lundberg skriver väldigt vackert och ämnena som hon lyfter fram är viktiga, därför kommer jag ändå att rekommendera den vidare. Kanske gillar du, till skillnad från mig, alla Esthers sidor…