Obehaglig, rysande och rykande aktuell!
För fem år sedan läste jag, för första gången, George Orwells roman 1984 . Innan dess hade jag hört så mycket om den och refererade precis som alla andra till delar av den utan att ha läst den. 1984 känns nämligen som en bok som många skryter om att de har läst, utan att egentligen ha gjort det. Därför var det skönt att jag kunde skryta om att ha läst den på riktigt. Nu, fem år senare, har jag läst den igen och kan nu skryta om att jag har läst den flera gånger. Men vad tycker jag om den då?
1984: Handlingen i korta drag
1984 är George Orwells klassiker från 1949. När den kom ut 1949 hade världen just sett en totalitär regim falla och en annan födas. I Djurfarmen (1945) hade Orwell redan studerat stalinismens mekanismer och nu drog han linjerna vidare in i framtiden: där konstant övervakning råder och varje avvikelse straffas skoningslöst. Boken handlar om 39-åriga Winston Smith, som är anställd på sanningsministeriet, där hans arbetsuppgifter är att finjustera, revidera och censurera historien. Han ska nämligen ändra historiska uppgifter och bilder så att de passar de rådande förhållandena mellan de ständigt stridande staterna; Eurasien, Ostasien och Oceanien.
Via den ständigt vakande teleskärmen får invånarna i Oceanien veta vem fienden för dagen är och överallt, även i bostäderna, blir befolkningen avlyssnad och övervakad. Kunskap är makt, men genom att begränsa människors kunskaper har partiet lättare att kontrollera och styra befolkningen.
Winston börjar fundera över tiden innan den stora revolutionen, innan Partiet och Storebror tog makten. Dessa minnen och tankar väcker en längtan efter någonting annat hos honom och det i sin tur gör att han sakta men säkert börjar ifrågasätta och förakta det som Partiet står för. Bara dessa upproriska tankar i sig är nog för att leda till hans undergång. Men det slutar inte där. Winston möter så småningom Julia och förälskar sig i henne, ännu ett brott mot staten i Oceanien där det bara är Storebror som ska älskas. I Julia möter han en likasinnad och nu växer sig tvivlen ännu större. Kan de tillsammans förgöra Partiet och Storebror?
1984: Min läsupplevelse
Jag har i flera veckor försökt att samla mina tankar om 1984 men det har varit svårt. Kort och gott skulle jag kunna skriva; om du inte har läst den, måste du läsa den! Och därmed vara klar med min recension, men ni känner mig…
När jag avslutar 1984 både första och andra gången slås jag av många olika saker. Det första som slår mig är hur obehaglig handlingen känns. Orwell beskrev en värld han var rädd för och som, när boken kom ut 1949, kändes något överdriven och avlägsen. Men år 2024, känns allting i den här romanen, i det stora hela, bekant och aktuellt. I dagens samhälle finns det många övervakningskameror ute i samhället, vi censurerar äldre texter, föräldrar sätter GPS på sina barn, FRA kontrollerar telefoni och datakommunikation i nationens intresse och vi skämtar om att våra mobiltelefoner tjuvlyssnar på oss. Något som Orwell försökte varna oss för 1949 när han skrev den här boken.
Det andra som slår mig är att 1984 inte bara är en dystopi utan även är en udda kärlekshistoria. I allt sitt elände och all sin misär, finns det kärlek i denna roman. Så mycket kärlek som en 39-årig man som aldrig tidigare har älskat, kan älska, i en värld där kärlek inte är tillåten. En av mina elever utbrast under boksamtalet “Winston var en incel innan han träffade Julia.” Ja, det var han nog; en produkt av sin tid, men på något skruvat sätt lär Julia honom hur man älskar. Det är otippat och skruvat, men jag gillar det.
Det tredje och sista som slår mig är hur grå den här romanen är; åh så obevekligt grå. Hud, himmel, mat, golv, väggar, byggnader, kläder, sinnen, psyken och liv; ja, det är verkligen femtio nyanser av grått. Men vet ni vad? Jag gillar det. Fullständigt och fullkomligt. Det är inte en bok om hjältar eller lösningar. Inte heller en berättelse om att göra världen bättre. Istället är det hela tiden bara grått och hopplöst. Från första till den sista sidan.
Slutsats
Varför ska du läsa 1984? Jo, för att den, trots att den skrevs för 75 år sedan, fortfarande känns modern och aktuell. Orwell leker med språket och skapar här en kraftfull, medryckande och lätt störande berättelse om en värld där vi ger upp vår frihet för att frihet är slaveri. Orwells roman är ett tidlöst mästerverk.